Det har inte undgått någon att muslimer som samhällsgrupp genomgår en förändring på många håll, bland dessa är att muslimer i allt högre grad är högutbildade och kompetenta. Många muslimer kom till Sverige av den enkla anledningen att man sökte trygghet, säkerhet och ekonomisk stabilitet. Vi är numera resursstarka och på väg att nå de åtråvärda ekonomiska musklerna vi så länge har tränat upp. Därför tycker jag att det nu är hög tid för lite introspektion och självrannsakan. Vad skulle vi ha tryggheten, säkerheten och de ekonomiska musklerna till? Vad kostar egentligen de sakerna och behöver vi uppoffra något?
Det är viktigt att vara medveten om det faktum att varje steg ”uppåt” kommer med risken att man behöver lasta av lite av det man bär med sig. Nu uppstår nästa fråga, vad bär muslimer med sig i den här “klassresan”?
Det finns många saker man kan lista upp men för att hålla oss till ämnet för det här årsseminariet fokuserar jag på familjen. En av de största styrkorna hos muslimer är de starka familjebanden, att lägga tid, pengar och energi på familjen är självklara delar av muslimers liv. Trots att vi lever i tider av individualism och självcentrism, har muslimer fortsatt hålla fast vid de ideal vi har vuxit upp med. I islam finns otaligt många traditioner som stor vikt vid upprätthållande av familjeband och god behandling av de sina, så pass att det t.o.m. kan räknas som välgörenhet att agera utmed uppmaningarna. Det vore dock ett stort misstag om vi tog detta för givet!
Nu tänkte jag dra lite teori kring demografi (ja vad kul, tänker jag att ni tänker ;)). Det vi ska fördjupa oss i är den demografiska transitionsmodellen, vilket är benämning på en befolknings numerära utveckling där födelsetal (antal födda under ett år per 1000 invånare) och dödstal (antal döda under ett år per 1000 invånare) räknas in, den här modellen räknar alltså naturlig folkökning. Modellen i helhet ser ut enligt följande: under fas 1 är födelsetalen och dödstalen höga och när det kommer till fas 4 är båda dessa tal låga. De flesta länderna i världen befann sig på fas 1 innan den industriella revolutionens framfart.
Transitionen sker i fas 2 där dödstalen sjunker (barnadödligheten minskar vanligtvis) medan födelsetalen är densamma. Introduktionen av olika slags mediciner och vacciner ledde till att dödstalen och specifikt barnadödligheten minskade medan födelsetalen var fortsatt höga, detta ledde naturligtvis till en ganska rejäl befolkningsökning. Många mindre utvecklade länder befinner sig i denna fas. Sedan följer fas 3 och där dödstalen har stabiliserats medan födelsetalen sjunker, anledningen till att födelsetalen sjunker i denna fas är att ekonomiska förhållanden förbättras och fler samhällsmedborgare kommer ut i arbete till följd av. Med större fokus på arbetet vänder blickarna bort från familjelivet där karriären blir första prioritet. Detta leder oss in i fas 4 då både födelsetalen och dödstalen, dessa länder tenderar att ha starka ekonomier, höga utbildningsnivåer, bra sjukvård, de allra flesta kvinnorna arbetar och reproduktionstalet ligger på 2 barn per kvinna. En 5:e fas börjar det talas om, då födelsetalen sjunker rejält på grund av att reproduktionstalet ligger under 2 barn per kvinna och bland invånarna finns det fler av äldre människor än unga, detta leder naturligtvis till en befolkningsminskning. Följaktligen medför den här utvecklingen ett mer individualistiskt samhälle där människor i allt högre grad jagar självförverkligande.
I det traditionellt sett familjeorienterade och konservativa landet Saudiarabien sker just en sådan (radikal) demografisk förändring som grundar sig i en ekonomisk reformation där målet är att diversifiera ekonomin och få ut fler på arbetsmarknaden. Detta har resulterat i att fruktsamhetstalen har gått ned, familjesammansättningen har upplösts och antal singlar ökar.
Någon kanske tänker vad snackar du om, vi äger inte ens våra egna fastigheter och här sitter du och gnäller över riskerna med inflöde av pengar! Mitt svar är helt enkelt att det är bättre att jobba förebyggande, att hantera risker när de just är risker, inte när de har fallit ut. Jag menar inte att vi ska se det som en dikotomi, tanken är att skapa medvetenhet, vi bör göra en riskanalys på oss själva och vårt tillstånd. Mitt i klassresa-jakten får vi inte glömma en av de viktigaste sakerna som gör oss annorlunda, som uppfostrar och bygger ett samhälle och en nation – familjen! Så nu när pengarna rullar in som det ska (det går bra nu…) kan vi behålla pengarna i våra fickor i stället för i våra hjärtan? Låt säga att några av oss kan det, men har vi den kollektiva imaan-infrastrukturen för att inte förlora kommande generationer till en ständig jakt efter dunya?
Det första en muslim ska göra innan varje handling är att fastställa ens intention (niyyah), således blir den naturliga frågan: vad är vår niyyah med att uppnå de ovannämnda sakerna och vad är slutmålet? Är det att jaga det världsliga och lämna allt som kan tänkas dra tillbaka oss? Eller kan vi lyckas med att hitta en balans i det här gungande skeppet? En åkallan som de flesta muslimer känner till lyder: Å Allah giv oss i den här världen det som är gott och i livet efter detta det som är gott och fräls oss från eldens plåga.
Den här enkla men omfattande meningen visar på att vi inte bör se framgång i den här världen och bibehållande av familjevärderingar som en dikotomi, det är möjligt att
Så, troende, ta pengarna och all materialism och annan ideologi som tillkommer. Ta pengarna och gör gott med det, skänk bort delar av det, eller skippa mer pengar och spendera tid med din familj!