Många av texterna under denna upplaga av samhällsforumet kommer behandla hur det islamiska förhållningssättet till familjen skapar bättre förutsättningar för långsiktig familjelycka via bejakandet av stark sammanhållning, positiva familjevärderingar, en livsstil där familjelivet är i centrum, osv. Med den inbyggda slutsatsen att svenska icke-muslimer har allt att tjäna på att omfamna antingen islam i dess helhet eller åtminstone de aspekter av dess lära som rör familjelivet (om det nu går att separera olika aspekter av den islamiska helhetsläran). Detta kommer att leda till personligt välbefinnande samtidigt som det ändrar på den negativa demografiska trend där svenskarna blir allt färre till följd av en sekulär, materialistisk, individualistisk livsstil som inte främjar civilisatorisk utveckling. Allt detta är såklart giltigt och bör framhävas som en del av en svensk-muslimsk diskurs som vi vill utveckla. Men hur gör vi om vår omgivning förkastar våra slutsatser? Då menar jag inte bara att de förnekas genom att man ifrågasätter de data och de premisser som ligger till grund för vår argumentation, utan här menar jag hur gör vi om vår omgivning helt enkelt säger: ”Vet du vad, du har helt rätt. Svenskarna är illa ute, men jag har nått en punkt där jag inte kan överge min hedonistiska livsstil, och ett stillsamt familjeliv är för mig uteslutet, i synnerhet när de samhälleliga strukturerna är så pass familjefientliga som de är, så som ni mycket riktigt påpekar. Jag satsar på mitt eget välbefinnande och lämnar det utdöende svenska kollektivet åt sitt öde. Med andra ord: ett ärligt, uppriktigt tack men ett nej tack likväl.”
Ja, vad gör vi då? Ska vi då säga: ”Vi har försökt. Vi har gjort vårt jobb, men ingen lyssnar. Nu ägnar vi oss åt oss själva.” Nej, här följer vi istället profeten Noas exempel, som fortsatte med att kalla sin omgivning till islam under 950 år, så som det är beskrivet i suran som fått sitt namn efter denne profet:
[Noa bad till Gud och] sade: ”Herre! Jag har talat till mitt folk natt och dag, men mina uppmaningar har bara lett till att de alltmer drar sig undan. Och varje gång jag kallar dem [till tron] för att Du skall ge dem Din förlåtelse, sätter de fingrarna i öronen och sveper kläderna tätare om sig, och de förskansar sig i envishet och högmod. Jag har vädjat till dem med hög röst och talat offentligt till dem på allmän plats, och jag har talat med dem i förtrolighet och sagt dem: ’Be er Herre om förlåtelse för era synder! Han förlåter och förlåter på nytt; Han skall låta himlen sända er rikligt regn och föröka er rikedom och era söners [antal] och skänka er trädgårdar, vattnade av bäckar.
Det är inte alltid predikan som är den effektivaste formen av da’wa, och särskilt inte i det här scenariot som jag beskrev där man uttryckligen säger att man inte är intresserad av att lyssna. Ibland får alltså vår da’wa anta lite mer kreativa former. Och här kommer jag med ett förslag som har ett dubbelt syfte: det ska vara en form av da’wa till vår omgivning, men det ska också stärka oss själva som muslimer, vilket ofta är en förutsättning för da’wa. För som det arabiska ordspråket säger, faqidu al-shay’ la- yu’ti. Den som saknar något har inget att ge. Vi måste med andra ord visa vad islam har ett erbjuda genom att föregå med gott exempel.
Det finns många forskare som studerat frågor som rör den svenska landsbygden och problemet med att alltfler unga människor väljer att flytta till storstäderna tack vare deras utbud av jobb och socialt liv. Detta leder till en avbefolkning av landsbygden. Som ett led i att vända på en sådan ohållbar utveckling har bland annat EU finansierat flera initiativ som syftar till att främja livet på landsbygden och göra det mer attraktivt för unga vuxna att bo kvar. Och jag frågar mig: är inte detta ett win-win-scenario för oss svenska muslimer? Vi vet att många av de problem som våra ungdomar, men även vi som står på tröskeln till medelålder, ställs inför är direkt kopplade till livet i städer. Droger, alkohol, musik, kriminalitet, otukt, osv. Vi vill bort från detta. Och Sverige behöver människor som är villiga att flytta ut på landsbygden och bidra till landets väl på så vis. Vore det inte logiskt för oss att lämna städerna och befolka landsbygden? Win-win.
Jag har sedan en tid tillbaka förkovrat mig i litteratur om sioniströrelsen, enligt devisen ”know your enemy”. En sak som är slående är hur dessa människor kunde lämna sina stadsliv i central- och östeuropa för att bruka jorden i Palestina. Det var en pionjäranda, idealism, förmåga till organisering och villighet till uppoffring som, låt oss vara ärliga, är imponerande. Detta beskrivs i Göran Rosenbergs välskrivna bok ”Det förlorade landet”. Det som såklart är mindre imponerande, och som också tas upp i Rosenbergs bok, är hur detta också innebar att man fördrev palestinierna ur deras hem. Här i Sverige har vi en situation där människor medvetet avbefolkar landsbygden, så varför kan inte vi utveckla en sådana pionjäranda, idealism och vilja till uppoffring för att organisera oss i syfte att hjälpa Sverige i detta avseende? Vi behöver inte fördriva någon eller stjäla någons hem, vi kan istället vara en positiv kraft.
Grunden i denna organisering kan utgöras av ett slags futuwwa-celler, med kollektivt fokus på att utveckla de färdigheter som krävs för att inte bara klara sig utan också frodas ute på landsbygden. Det finns mycket litteratur kring de scoutrörelser som utvecklades i Europa under 1900-talet, och det var ofta via dessa som sionisterna kunde flytta fram sina positioner i Palestina. De andra metoderna var diplomati och ofta ren terrorism. Men litteraturen om scoutrörelserna kan tjäna som inspiration.
Frågan är dock: varför tar jag upp detta under temat den muslimska familjebilden? Jag tror nämligen att denna organiserade futuwwa-verksamhet, alltså ett slags muslimsk scoutrörelse, kan vara nyckeln till god familjesammanhållning i dessa tider av digitala dopaminkickar och individualism. Om vi föräldrar tillsammans med våra barn ägnar vår gemensamma tid åt att lära oss hur man lever ute på landsbygden, och tillsammans utvecklar de färdigheter som krävs för att skapa sådana muslimska nätverk, och möjligen även organiserar oss i ett slags svenskmuslimska kibbutzar i detta syfte, så kanske vi har en chans att stå emot de krafter som vill att vi ska assimileras in i det moderna, själlösa livet som inte leder någon annanstans än till upplösning och nihilism. Och den dubbla nyttan utgörs då såklart av att vi tjänar som ett exempel till vår omgivning, dels genom att vi tar ansvar för Sveriges landsbygd och dels genom att vår familjebetonade livsstil i symbios med landet och naturen kan vara en form av da’wa.
Jag är medveten om att det är kontroversiellt att lyfta fram sionistponjärerna som exempel, men poängen är att visa att det som betraktades som otänkbart kan bli verklighet. Man ska också betänka att sionisterna i samma veva återupplivade ett dött språk, hebreiskan. Vem kan förneka att det var inspirerade? (Även om man även här approprierade stora delar av arabiskan.) Om man nu kunde åstadkomma allt det där, inte är det väl då otänkbart för muslimerna att organisera sig och utveckla en plan för att återbefolka den svenska landsbygden genom att man utvecklar en pionjäranda rotad i en naturnära kollektiv livsstil?
Det finns mycket mer att säga om detta, och jag har såklart endast krafsat lite på ytan, men sedan jag blev en pappa till två små pojkar har jag själv märkt hur ett lokalt scoutinitiativ i Örebro har haft positiva effekter på oss pappor och barn som ingått i detta. Vi pappor planerar träffarna och sedan går vi ut i naturen med våra barn. På så viss får vi en möjlighet att stärka banden mellan oss själva som muslimer och mellan våra barn, vi kommer bort från den artificiella digitala tillvaron och vi utvecklar färdigheter som är till nytta ute i naturen. Detta är lågskaligt, men ett första steg. Så det är vad jag i första hand uppmanar i denna text:
Låt oss föräldrar komma igång med att bilda lokala celler eller grenar av en futuwwarörelse, alltså ett slags muslimsk scoutrörelse, där vi föräldrar och våra barn tar oss ut i naturen och på olika sätt lär oss de färdigheter som kommer att behövas när vi så småningom tar detta till nästa steg och börjar planera för en kollektiv flytt ut till den svenska landsbygden. Detta ska inte bara vara en fritidssyssla, utan allt detta ska vara ett led i att utveckla en livsstil som för det första ligger nära det asketiska och jordnära sunnaidealet, och som för det andra skapar starka band med våra barn och stärker muslimska nätverk där vi samlas kring ett gemensamt projekt som kräver att vi ägnar mycket tid åt varandra.