Vi har sett under många år hur stora delar av den muslimska generation Y och Z (födda från 1980 och framåt) delvis eller helt identifierar sig med den politiska vänstern. Ofta så till den grad att som muslim vara kritisk gentemot vänstern och dess analysmodeller uppfattas som ett slags förräderi mot den muslimska gemenskapen, internaliserad islamofobi eller att gå högerns ärenden, som nämnt ovan. Denna starka vänstertrend, som hos oss muslimer ofta i sina yttre ringar knyter an till vissa politiska trender i den muslimska världen, har under årens lopp genom sin dominanta position skapat sin egna kultur av ’politisk korrekthet’, eller muslimsk PK. Dessa ’muslimska’ PK-normer bär ofta drag av den så kallade Islamic revival-trenden, men utan dess självinsikter. Idén om offerskapet är framträdande, men lite om hur man själv kanske kan ha bidragit till detta. Likaså, och detta är vanligare hos vissa grupper, tendensen att agera ur en illusorisk styrkeposition (idén om ummahn), trots att muslimer inte kan sägas ha haft något globalt inflytande sedan senast år 1924. Resultatet har blivit att en del lever i en slags illusion om storslagenhet och förutsättningslös gudomlig rätt till politisk makt, trots att vår egna tradition talar om förlusten av dessa som ett resultat av våra egna synder. Problemet är att kritik tystas. Relevant kritik mot religiösa eller politiska trender möts istället med vrede och fördömande, liksom hos européerna. Muslimska brödraskapet eller Hamas taktiker får inte ifrågasättas, de är hjältar som slåss för islam och rättvisa. Palestinier har villkorslös rätt till våldshandlingar. Vågar man kritisera dem går man Västs, sionisternas eller Förenade Arabemiratens ärenden. Israel måste utplånas till varje pris. Al Jazeera är vår tids sanningsmedium. Icke-muslimers kritik mot vissa seder eller trosföreställningar måste lika kategoriskt avvisas som islamofobi, hur relevanta de än må vara. Självkritik är internaliserad islamofobi. Konvertiter har ingen rätt att ifrågasätta eller kritisera, eftersom deras så kallade privilegierade hudfärg eller kulturella bakgrund ogiltigförklarar deras rätt att uttala sig. Att anpassa fiqh efter tid och plats är att vattna ner religionen. Vi ska vara starka, heter det, och inte kompromissa. Även när det är tillåtet, rekommenderat och kanske rent av obligatoriskt. Eller för att summera. Islam har antagit formen av en offensiv teistisk vänsterrörelse, och invändningar innebär uteslutning.
En plats för konvertiter
Sedan länge så har det talats om ’svensk islam’, om än kanske inte lika mycket idag. Kanske har idén allt mer tryckts undan av den nyare identitetspolitiken som gynnas av att islam ses som en etnisk ’kultur’ i underläge som fordrar särskilda privilegier från staten och kulturvärlden. Idén om ’svensk’ eller ’blågul’ islam har dock artikulerats ända sedan åtminstone 1990-talet, men som är alldeles uppenbart omkring oss så har projektet tyvärr aldrig slagit rot i någon större utsträckning. Det är bedrägligt av svenska muslimer att idag tala om ’svensk islam’ eftersom islam i Sverige idag i huvudsak ännu, fortfarande efter drygt fyra generationer, kännetecknas av de arv från de folkgrupper som en gång kom hit. Det är därför ärligare och mer på sin plats att tala om exempelvis ’andra generationens palestinsk islam’ eller ’tredje generationen tunisisk islam’ än någon ’svensk’ islam. Detta kommer troligen inte heller att ändra sig. En del muslimer ser dessutom ironiskt detta som en slags seger, att svenskarna tvingas anpassa sig efter främmande uttryck av islam, som under optimala omständigheter skulle ha reglerats bort av våra fuqaha för att ersättas med seder mer i linje med de lokala. Detta är en stor tragedi. Konvertiter till islam i Sverige är vanskliga att tala om. Ett vanligt slagord bland muslimer, både i Sverige och annorstädes, är att ’islam är världens snabbaste växande religion’, något som uppfattas som en källa till stolthet. Men hur bemöts konvertiter, bortom första dagens gratulationer och lyckönskningar? Konvertitens initiala entusiasm att lära sig sin religion och integreras i ett nytt sammanhang är tacksam att utnyttja för dem som söker krigare för sin sak, religiöst eller politiskt. Anekdoterna är åtskilliga. Kvinnliga konvertiter kan inte ovanligen (ofta efter otaliga anbud) pressas att gifta sig kort efter sin shahadah, och därefter också ånyo pressas att assimilera sig in i makens kultur då man, som nämnt, inom vissa muslimska kretsar ser ner på svensk kultur och seder. Manliga konvertiter kan bli föremål för misstankar om att arbeta för någon säkerhetstjänst, eller ses som naiva stackare som kan brukas till gagn för politiska eller sekteristiska intressen och övertalas att ställa upp på (eller fronta) olika aktiviteter knutna till något av dessa intressen. Det är beklagligt då konvertiter i Sverige ofta betalar ett väldigt högt socialt pris, troligtvis högre än i många andra länder, för deras val av islam. Sedan bör vi även tala om hur konvertiters entusiasm kan slå över i extremism och andra former av ghulu’, och den återkommande oförmågan att kunna hantera detta (eller tvärtom, hur man cyniskt utnyttjar detta). Sist men inte minst. Det måste finnas ett intresse för den svenska kulturen och kulturarvet, två saker som ofta ses som irrelevanta av en stor andel i synnerhet yngre muslimer. Antingen för att man inte identifierar sig med dem (går att ha förståelse där) eller för att den ideologi man tillskriver sig i sin tolkning av världen anser dem sakna betydelse (något både en del islamisk aktivism och vänstern har gemensamt). Det förflutna är nyckeln till att förstå idag.
Det råder ingen tvekan om att vårt samfund som helhet präglas av utbredd dysfunktion. Men att påpeka detta eller protestera mot det blir ofta föremål för beskyllningar om internaliserad islamofobi eller önskan om att på ett eller annat sätt gå den icke-muslimska europeiska högerns ärenden. Vi behöver ta av oss de alltför självcentrerade eller aktivitiska linserna när vi tolkar vår omvärld. Som samfund, oavsett grupp eller inriktning, mer eller mindre religiösa, så har vi ett stort gemensamt problem. Det är att vår ’smutsiga byk’, ofta till synes oavsiktligt genom våra egna missbedömningar numera är delvis eller helt offentlig. Saker som intern korruption, dålig behandling av kvinnor och barn, brottslighet gentemot systemet, omfattande omvänd rasism och stereotyper gentemot den svenska majoritetsbefolkningen (där svenskar svepande anses som dumma, simpla eller illvilliga med en ointressant kultur) eller olika former av religiös fundamentalism (ghulu’) inte längre kan gömmas undan på samma sätt som det gick för endast något decennium sedan. Idag är det en uttalad agenda hos i synnerhet högern att aktivt söka efter muslimers tillkortakommanden, detta med syftet att exponera dessa då de observerat dem under lång tid, men tidigare blivit anklagade för att vara rasister för att påpeka dessa (vilket de ännu blir av detta skäl av många muslimer). Dessa dysfunktioner har till mycket stor del kommit att forma bilden hos den svenska majoritetens kollektiva medvetande av muslimer som grupp. Ett samfund som kontinuerligt kräver privilegier och undantag av förmenta religiösa skäl men som inte ger mycket i gengäld, i vart fall på makronivå. Sedan kan man visserligen hävda att den svenska servicesektorn till stor del bärs på muslimers ryggar, men det blir ovidkommande i sammanhanget. Men sanningen är att många av dessa observationer är verkliga, och det är muslimers egna ansvar att åtgärda dem, innan den svenska majoriteten av ren frustration själva går in och ’åtgärdar’ dem, något den mörkblå högern och Sverigedemokraterna numera explicit hotar med att göra.