”De troende är [som] en enda kropp, om en av dess lemmar lider, drabbas hela kroppen av feber och sömnlöshet.” Profeten Muhammed (frid vare med honom) beskrev de troende som ett samfund vars syskonskap och ömsesidighet är att likna vid de olika delarna av en och samma kropp där ömhet på ett håll följs av ett inflammerat gensvar i de resterande delarna. Den ena muslimens angelägenhet är alltså den andra muslimens angelägenhet.
Denna särskilda sympati mellan muslimer är ett komplement till den bredare ansvarskänsla och omsorg som muslimen ska ha gentemot sina medmänniskor, ekosystemen och skapelsen i stort. Att jag har valt att skriva om just detta ämne beror på att jag för närvarande upplever att vi som muslimer i Sverige inte lever upp till ambitionen av att älska för sin broder det man älskar för sig själv. Jag tror inte det är något betydande fel på våra intentioner, jag anser däremot att resultaten är sämre än det vi förtjänar.
Som jag ser på saken så lever och umgås muslimerna i Sverige i små egna bubblor där de är förhållandevis avskärmade från varandra även om de bor i samma kvarter. Folk tar hand om sina kärnfamiljer och eventuella nära anhöriga, umgås med några nära vänner, jobbar eller pluggar och lever i övrigt det klassiska Svensson-livet med hyresrätt, Ford och shwarma. Det hade kunnat vara bättre än så här. Låt mig måla upp konturerna av en annan verklighet med hjälp av några frågor och svar innan vi därefter diskuterar vägen framåt.
Vad är ett community?
Ett community är en gemenskap, ett socialt tillstånd där många människor känner igen sig i en viss identitet och en viss förståelse av livet, när de sedan omsätter dessa saker i praktiken så korsas deras vägar och de finner de sig i varandras sällskap på ett ömsesidigt gynnsamt sätt. Det ett community sysslar med är utöver det vanliga på så vis att folk prioriterar kollektiv framgång när de hade kunnat fokusera på sig själva och sina närmaste. Folk gör alltså sig en extra möda om ett community ska leva vidare och det här betyder samtidigt att ett community aldrig står still, antingen fylls det på och omsätts socialt kapital eller så återbildas ett community mot en tidigare ordning där enskilda personer prioriterar sina omedelbara intressen.
Vad går förlorat när man inte har ett community?
Motsatsen till ett community är ett samhälle där människor lever i egna bubblor, förhållandevis isolerade och ointresserade av vad som sker i andra bubblor. Hur små dessa bubblor blir avgörs av en mängd olika saker, vissa åtkomliga för individen att påverka medan andra är ”strukturella faktorer” som är betydligt svårare att rucka. Det strukturella kan vara saker som minoritetsstatus, befolkningstäthet inom en viss region etc. En särskilt viktig strukturell faktor är den enskilda personens relation till den ekonomiska produktionen. Tack vare den ”genialiska” idén i modern tid om att förvandla varje person till en separat konsument så åtnjuter världen en ständig ekonomisk tillväxt till priset av att folk kan glömma varandra i sin jakt efter självförverkligande.
Avsaknaden av ett vitalt community märks på att folk blir måna om att få äga sin tid och uppmärksamhet att de medvetet håller fysiskt och psykiskt avstånd till främlingar istället för att ha en tjänande och intresserad grundinställning. Folk kan då vara grannar i många år utan att ha en aning om vad det är för person som lever några enstaka meter ifrån dem. Det blir vanligare att se ner på personer i misär eftersom man istället för att stanna upp kan bli arg över att de likt ”pop-up fönster” tränger sig på ens uppmärksamhet. Det blir riskfyllt att fråga folk ”hur är läget” då någon kanske visar sig vara en påflugen opportunist som ser frågan som någon sorts öppning.
Jag har svårt att komma på en kontext där avsaknaden av ett community är så påtaglig som hos personer med psykisk ohälsa. Visserligen föranleds kontakterna med akutpsykiatrin av försämrat mående här och nu, men det är ofta bristfälligheten i det sociala som har sista ordet vad gäller avgrundens djup. Hos dessa sårbara personer blir det så tydligt att samhällsbygget är sådant att det är upp till varje person att ständigt anstränga sig med att vara älskvärd hos andra om den inte ska bli glömd och övergiven. För att vara tydlig går det att ha psykisk ohälsa trots ett i övrigt ”perfekt liv” men när man jobbar inom specialistpsykiatrin så slås man av hur vanligt förekommande det är med ”kompakt ensamhet” bland ärenden som är kroniska eller på väg åt det hållet. Det är snarare regel än undantag att personer med psykisk ohälsa i Sverige lever förhållandevis isolerade från sina familjer och anhöriga och får klara sig på enstaka vänner som i sin tur ofta har en snarlik livssituation. Vissa gånger är det till och med så att patienten har flera tunga diagnoser men i grund och botten bara ger uttryck för sina gnagande känslor av vilsenhet.
Ett community hade kunnat vara den där givmilda grannen som hade haft en avgörande roll för den utförsäkrade patienten utan nära anhöriga som i rika Sverige behöver leva på smör, knäckebröd och russin några dagar per månad för att den inte får ihop sin ekonomi annars. Ett community hade kunnat vara en stöttande vän och en sund förebild åt en av de tiotusentals unga vuxna kvinnor i Sverige vars trauman avlöst varandra enligt ett typiskt mönster med en dysfunktionell barndom, missbrukande föräldrar, frånvarande anhöriga, våldsamma pojkvänner och ointresserade grannar. Det här är bara två stereotyper där ett community hade kunnat göra stor skillnad, det som verkligen är förkrossande är att träffa dessa människor i egen person och höra hur de skamfyllt redogör för sitt hungrande efter omtanke. Men vem orkar ställa upp?
Värdet av att ha ett community finns i den åtföljande samhällsandan som får människor att turas om med att ”tolerera slitage” medan de föregår med det goda. Det här står i kontrast till en samhällsanda där folk innan de hjälper en främling helst vill börja med att tänka ut eventuella fördelar eller åtminstone kartlägga risken med att vara behjälplig. Den här dikotomiseringen är såklart överdriven – det kommer alltid att finnas eldsjälar, men om det inte finns ett community som kan turas om så kommer omgångar av eldsjälar att brännas ut av att aldrig få hämta andan.
Det ett community gör är inte att ersätta de statliga myndigheterna som ska förse befolkningen med värdiga levnadsförhållanden, ett community kompletterar dessa. De statliga myndigheterna jobbar för det mesta på ett strukturerat sätt med huvuddragen i olika problemområden men täcker nästan aldrig samtliga behov då människor i slutändan är sociala varelser med sporadiska behov av omtanke, närhet och tillhörighet. Även om staten skulle sköta sin del bra så är det viktigt för människor att ha en person som de kan låna socker av när de är mitt i bakandet och kommer på att sockret är slut.
I grund och botten är den sociala isoleringen ett mycket utbrett samhällsproblem i Sverige och det är betydligt fler än de som har psykisk ohälsa som känner att de flyter omkring i samhället utan att känna sig förankrade till något meningsfullt. Att denna rotlöshet inte märks mer beror på att vi från en stund till en annan ofta är sysselsatta med någon form av tidskrävande substitut – ett jobb där vi är en i gänget, en sport där vi är en i laget, ett hem där vi är en i familjen. Problemet som pyr under ytan är att ju mer vi har insupit av samhällsandan desto mer våra relationer har karaktären av ”konvenansäktenskap” där ens plats i gänget, i laget och i familjen allihop är förhandlingsbara och behöver upprätthållas av sociala prestationer som får en att förbli relevant. Om vi ska återskapa en samhällsanda av broderskap är etablerandet av ett community det mest beprövade vi kan tänkas ta oss an. Det faktum att islam kräver av muslimer att de ska bry sig om sina medmänniskor gör att muslimen hade kunnat vara en ovärderlig resurs för samhället om den axlade ansvaret.
Hur agerar ett community?
När tillståndet av gemenskap infinner sig så märks det genom en proaktiv solidaritet som sträcker sig bortom de som står en närmast – folk delar med sig, de ställer upp för varandra, är frikostiga med att ge varandra råd och tips, prioriterar val i tillvaron som är till gagn för communityt, har varandra i åtanke eller nära till minnes om möjligheter uppkommer. Folk reagerar på varandras behov men avsöker också aktivt omötta behov inom communityt så att de kan föregå med att erbjuda en hjälpande hand.
Hur vet man att ett community är på gång?
Det märks på de aktiviteter som det potentiella communityts medlemmar har för sig. Om tillräckligt många människor på varsitt håll har ett inre driv att agera till gagn för varandra så kommer hela gruppen att sjuda av verksamhet och man kan till slut nå en brytpunkt där gemenskapen är så lönsam för de involverade att det hela tycks fortgå av bara farten. Innan ett community kommer till den punkten så behövs det pionjärer som är beredda att bekosta uppstartsfasen med egen tid, energi och resurser utan några garantier om återbäring. I ett community av troende människor så är det just tro mer än något annat som kan subventionera denna kostsamma uppstartsfas. I uppstartsfasen finns det dock saker att göra även om man inte vill stå i första ledet, vi ska inte glömma att pionjärer får sin inspiration någonstans ifrån och ett första steg för den enskilda muslimska familjen kan därför vara att planera sin vardag på ett sätt som gör tron mer närvarande.
Varför skulle ett community inte bara uppstå av sig självt?
Människor är byggda på ett sätt som gör att det minst ansträngande är att vara engagerad i sig själv och en handfull närstående. Vi förhåller oss främst till de saker som angår oss personligen eller när något är brådskande och flyger oss i ansiktet. För den genomsnittliga personen räcker ett fåtal lättåtkomliga ”significant others” för att hålla sig upptagen från den större gemenskapen. Övriga medlemmar i ett potentiellt community kan då förbli främlingar för oss om inte något inträffar så att vi blir känslomässigt uppkopplade mot deras livsöden. Det behövs nästan alltid mer än bara tillfälligheter om folk ska engagera sig storskaligt i personer som de inte regelbundet stöter ihop med i närmiljön.
Hur kan man kickstarta ett community?
Gnistan: Som tidigare nämnts så kommer de som är tidigt ute med att längta efter ett community att behöva uppoffra tid, energi och resurser. Utmaningen för dessa personer är uthärda och upprätthålla sin motivation då deras uppoffringar alltid kommer att kunna ställas mot saker de hade kunnat göra på annat håll. För dessa personer är det viktigt att regelbundet påminna sig om sina intentioner och att komma ihåg den islamiska principen om att ”Förmögenhet förminskas inte av det som ges i välgörenhet”. För dessa personer finns det även strategiska överväganden i och med att uppstartsfasen är slitsam. Det är värdefullt om dessa personer kan skapa en hävstångseffekt kring sina investeringar och i praktiken är det därför en stor fördel om pionjärerna kan kommunicera sinsemellan och kanske till och med koordinera här och var. Det är dock viktigt att ha i åtanke att ett community som ska vara relevant för många människor behöver bottna i ett idéburet ledarskap och därmed är det viktigt att pionjärerna motstår böjelsen att sköta sin del av rörelsen som vore det ett garage-band för aspirerande rockstjärnor. Det ett community behöver är inte ”stora män” eftersom hjältar kommer och går. Det som på sikt formar världen är idéer och det som kanaliserar idéerna är folkrörelser. Starka idéer inte bara tål att decentraliseras, de bör ges förutsättningar att decentraliseras.
Dynamiken: Man kickstartar ett community genom att medvetet iscensätta tillfällen för meningsfulla utbyten mellan personer som annars inte förväntas korsa väg med varandra. Det är särskilt effektivt om dessa utbyten sker i form av aktiviteter som kräver fysisk närvaro och där deltagarna blir investerade genom tydliga mål som ska uppnås eller viktiga problem som ska lösas.
När utomstående genom samröre går från att existera som en formlös abstrakt tanke till att vara en levande, kännande figur så blir det lättare för oss att önska för brodern det vi hade önskat för oss själva. För var och en av oss som blir involverad med personer utanför sin typiska ”bubbla” så närmar sig gruppen en kritisk massa där det plötsligt blir mycket lättare att göra mer av det som förut var ansträngande.
Det behövs många beröringspunkter mellan människor för att krympa det sociala avståndet och hålla ihop ett community, men det är inte så att inte alla skulle behöver känna alla. När ett stort antal ”bubblor” har kontaktytor mot varandra sammanlänkas tidigare avlägsna personer genom omtyckta mellanhänder som med sitt bilaterala ambassadörskap verkar ställföreträdande åt det obekanta. Når man den här punkten så kommer olika kretsar att på det känslomässiga planet vara som överlappande tektoniska plattor där empati inom gruppen färdas betydligt längre än det som kommer av personlig kännedom. Man kan nämligen känna en hel del för en främling bara av att se hur mycket den betyder för någon man själv tycker om. Ett community är i slutändan resultatet av ett förlängande av omsorgs-relationer till personer som normalt inte vistas i ens ”bubbla”.
Imperativet om att öppna upp sin ”bubbla” mot resten av communityt är särskilt eftersatt hos de av oss vars närmaste vänner är varandras närmaste vänner då det mönstret av relationer kan producera ett ”gated community” som lever avskärmat från det mesta utanför. Dessa personer behöver förstå att när man lever som minoritet så har man inte råd att bara sköta sig själv och hoppas på det bästa… ”I Tyskland hämtade de först kommunisterna, och jag protesterade inte, för jag var inte kommunist; sedan hämtade de de fackanslutna, och jag protesterade inte, för jag var inte fackansluten; sedan hämtade de judarna, och jag protesterade inte, för jag var inte jude; sedan hämtade de mig, och då fanns ingen kvar som protesterade.”
Varför har muslimer i Sverige ännu inte ett community?
Jag kan tänka mig att muslimer påverkas av samma saker som fick medelsvensson att glida bort från ett community och ut mot det oönskade tillstånd som idag kallas ”atomisering” och som förr hette ”anomi”. Jag föreställer mig att underhållningssamhället, försörjningsdilemmat, den livslånga kompetensutvecklingen och sekulariseringen med mera samtliga bidrar till att rikta våra enskilda liv mot väldigt nischade sätt att disponera den vakna tiden. Dessa ”strukturella faktorer” skapar ett ”selektionstryck” där det smidigaste vägvalet blir att leva i en liten bubbla omgiven av personer vars omständigheter någorlunda väl matchar med ens egna. Det som är oroväckande i resonemanget är att glidningen mot atomisering/anomi i så fall inte uppfattas som något obehagligt till en början då personen i varje ögonblick är upptagen med viktiga saker då den ju bara ser efter sina egna intressen. Om nu den här korta analysen skulle vara korrekt så är Sveriges muslimer inte förskonade från den utvecklingen utan ligger bara lite efter medelsvensson i förloppet i och med att vi inte har exponerats för dessa faktorer under lika lång tid.
Sveriges muslimer har utöver de nämnda utmaningarna egna bekymmer då vi är en ung minoritetsgrupp som ännu arbetar på att definiera sin svenska identitet. Våra försök att framställa en fungerande prototyp av ”den svenska muslimen” störs bl.a. av diskriminering och främlingsfientlighet å ena sidan och å andra sidan av defaitism och skygghet där några muslimer är mer upptagna med att snickra ihop en ”exit plan” än att försöka känna sig hemma i Sverige. Inte minst så går det åt tid att integrera sig och först när tillräckligt många muslimer genomgått en kapacitetsbyggande inskolningsperiod kommer en person med ursprung i ett muslimskt land att kunna ses i allmänhetens ögon som en viktig och gynnsam beståndsdel i det svenska samhället.
Vilka konkreta saker kan vi göra för att få igång ett community?
Utifrån den föregående analysen skulle jag vilja diskutera lite olika förslag på vad som behöver ske för att Sveriges muslimer ska komma närmare att bli ett community. Jag vill verkligen uppmuntra de som inte håller med om min analys att göra egna analyser då vi behöver hjälpas åt att försöka greppa verkligheten om vi ska kunna formulera vad som behöver ske härnäst.
Nedan följer först två exempel från min egen vardag, dessa handlar om saker som jag och mina syskon har gjort för att inte växa isär allteftersom vi har blivit vuxna och börjat vara upptagna med egna hushåll. Min tanke med dessa exempel är att illustrera hur sammanhållningen i ett community börjar med att vi som föräldrar ger våra barn en uppväxtmiljö där idealet är att ha starka relationer med många människor. Diskussion kommer därefter att handla om konkreta saker som kan göras för att skapa beröringsytor mellan grupper av muslimer som inte hör till samma familj.
Att hålla ihop sin familj
Racketsport med yngre syskon: Jag har yngre syskon där åldersskillnaden är stor så att det inte alltid finns ett naturligt samtalsämne. Jag förstår dock att vi behöver spendera kvalitetstid ihop om vi ska fördjupa syskonbanden. Jag vet också att det inte går att skjuta upp umgänget till framtiden då livet i så fall kan komma att få oss att växa åt olika håll. Har man inte lekt tillsammans så har man ofta inte lärt sig att tycka om varandra och om man inte tycker om varandra så är man inte särskilt benägen att dyka upp när det väl gäller. En lösning som har visat sig vara perfekt för oss är att schemalägga träffar för att spela racketsport. Att vi schemalägger gör att det blir av och att det fick bli racketsport är för att vi vill kunna rotera lagen. På så vis umgås vi syskonen, får något att se fram emot, retas som förr i tiden, alla kan bocka av sin träning och det hela avslutas med att äta ihop.
Familjemiddagar under Ramadan: Någon gång under början av Ramadan 2018 satt vi några vuxna syskon och sina respektive och åt middag hos mina föräldrar. Maghrib var sent, strax efter 22:00. Medan vi pratade vid matbordet kände alla igen sig i att det var riktigt ansträngande att stå och laga mat när det var så lång fasta. Vi konstaterade att det som var ännu värre än matlagningen var att städa efteråt i och med att man blev slö efter maten, det hade hunnit bli sent på kvällen och man behövde prioritera att få några timmars sömn för att kunna jobba dagen efter. Men så fick vi en liten snilleblixt denna kväll! Det var som så att jag och mina utflugna syskon hade egna små familjer men bodde i samma stad som våra föräldrar vi insåg att om vi turades om så att en familj i taget att skötte matlagningen och städningen varsin dag så skulle det innebära att varje familj under flertalet veckodagar kunde lägga sin energi på annat och bara njuta av att bli serverad god mat. Vårt ”life-hack” funkade riktigt bra och har nu blivit utvecklats till en ”Ramadan matsedel” där folk tävlar i att överträffa varandra, träffas i princip dagligen under hela månaden, barnen knyter an, det hela avslutas med en stor fest och för samtliga närvarande så växer känslan av att tillhöra något odelbart. Innan vi började med denna tradition så hade vi aldrig umgåtts så tätt som familj. Det här lilla administrativa tricket har gett oss så mycket glädje att det får mig att undra vilka andra ”life-hacks” svenska muslimer där ute har upptäckt.
Det jag vill belysa med mina två personliga exempel är att samhällslivets aktuella utformning tenderar att verka söndrande i våra relationer om vi står passiva och inte kompenserar på något sätt. Den här uppluckringen av sociala relationer kan vara diskret, det kan till exempel vara att man har en livssituation där upplägget i ens arbetsdagar krockar med vissa bönetider så att man inte kommer iväg till att be i församling. Å andra sidan så har vi en hel del att sätta emot då islam har gott om förslag på goda gärningar som kan lappa ihop ett community. För att ta tillvara på det islam har att erbjuda behöver vi dock välja att praktisera mer än den minimi-nivå som reducerar tron till att vara tomma gester. Jag tror att de flesta av oss i grund och botten vill ha mer av sin tro än att bocka av några ritualer. Om livet då inte ska komma iväg för vår längtan efter ett community så måste vi förstå att det finns praktiska problem som gör att vi spenderar tid isär och så finns det strukturella samhällsvillkor som gör att vi inte hinner med varandra. Slutligen behöver vi vara medvetna att om man under en längre tid ger sig hän en distanserad livssituation så tillkommer det rationaliserande attityder som håller på avstånd känslan av att broderskaps-ribban borde vara högre. Dessa tre faktorer – det praktiska, det strukturella och de rationaliserande attityderna – går alla in i varandra men det underlättar att diskutera de kategoriskt när man ska försöka sortera ut motåtgärder.
Praktiska problem och tänkbara lösningar
Att närvara vid begravningar: Muslimer förväntas närvara på begravning när en annan muslim dör. Det finns ett personligt värde i detta då döden blir en påminnelse om att livet är förgängligt och att inget av det glittrande följer en till graven. Den dag man dör spelar det endast roll om man levde ett rättskaffensliv. Att man gör sig medveten om sin egen dödlighet gör inte döden till en neutral händelse och för de som förlorar en närstående väntar en plågsam sorgeprocess som dock kan sluta stärkande om samhället sluter upp bakom den. Nyttan av att delta och trösten av att bli omhållen är egenvärden som fostrar en anda av gemenskap.
Som läget är i Sverige idag så finns det en stor variation i deltagandet vid begravningar och bara en del av variationen kan förklaras av anhörigas preferenser. Det finns ett praktiskt problem som bottnar i sättet det blir känt för människor att någon har dött, det är vanligen i anslutning till ett moskébesök som man får höra att en begravning är på gång och då gäller det att vara i moskén vid rätt tillfälle. Det finns också strukturella problem som påverkar folks tillgänglighet och benägenhet att delta överhuvudtaget, det kan till exempel handla om att besvärliga transportsträckor som ska lösas, språkbarriärer gentemot anhöriga, begravningar som sker på vardagar etc. Det normativa problemet är att om man regelbundet missar tillfällen att gå på andras begravningar så börjar man bli skygg av tanken i och med att aktiviteten i sig inte är stimulerande, man kan då så småningom strunta i att bemöda sig.
När man ska lösa det här problemet finns det två avgörande detaljer som är vägledande utifrån hur islam har formulerat skyldigheten att närvara vid begravningar. Muslimer förväntas dels inte gå på varenda begravning och dessutom räknas även främmande personers begravningar som en del av den goda gärningen. Om man utgår ifrån dessa detaljer så visar det sig att man kommer rätt långt av att tackla problemets praktiska aspekt. Man kan då klura fram nya sätt att förmedla information om begravningar som är på gång. Lösningen kanske skulle vara digital lösning i form av en samlingssida på sociala medier eller en sms-prenumeration som informerar varje gång någon dör i närsamhället. På så vis kan till och med personer som är nya i en stad få tillfälle att praktisera den goda gärningen av att delta vid begravningar med den indirekta nyttan att det anläggs nya bekantskaper. Jag vet inte mitt förslag på lösning skulle funka, men om det funkar så skulle det föra communityts beståndsdelar närmare varandra. Inte minst så är jag övertygad om att vi individuellt blir bättre människor av att placera oss i denna typen av situationer.
Strukturella utmaningar när islam först uppenbarades
När man pratar om strukturella utmaningar så blir det betydligt mer abstrakt än när man pratar om problem som till stora delar är praktiska i sin karaktär. Innan jag ger mig på att prata om strukturella utmaningar för muslimer i Sverige, vill jag kort illustrera vad jag menar med “strukturella utmaningar” med hjälp av de samhällsvillkor som omgav profeten Muhammed (frid vare med honom) när han först fick islam uppenbarad för sig.
När profeten Muhammed (frid vare med honom) skulle skapa en gemenskap av muslimer så stod han inför ett uppdrag som på förhand verkade nästintill omöjligt. Araberna bland vilka han var sändebud hade aldrig haft en enad identitet och bestod av små utspridda klaner som värnade egna intressen. Förutom sina egna rivaliteter så var dessa araber i mångt och mycket rasistiska och såg ner på andra folkslag. Arabernas närmast hopplösa fragmentering innebar dessutom att de inte hade någon industri eller vana av större krig. De var så pass underutvecklade att varken Romarriket till Väst eller Perserna till Öst gjorde sig mödan att erövra de ökenlandskap som utgjorde Mecka och dess närområden. Det som mot alla odds skulle komma att uppstå inom loppet av ett fåtal år från att islam uppenbarats var en gemenskap av muslimer av blandade färger och språk som inom ytterligare ett fåtal år skulle komma att strida på två fronter samtidigt för att därefter erövra de militära supermakterna Romarriket och Perserna, historien mäktigaste imperier dittills. Det går inte att förstå dessa extraordinära händelser om man inte först inser att känslan av att tillhöra ett community hade en avgörande roll för att islam skulle komma att bli betydelsefull för mer än bara en handfull personer…
Vad profeten Muhammed (frid vare med honom) hade gjort för att skapa ett community var att han hade levt som han lärde. Och i islams budskap fanns det allt som behövdes för att sy ihop ett samfund då islam gav människor anledningar att korsa väg med varandra och få till meningsfulla utbyten. Islam obligerade bön i församling vilket öppnade en kommunikationskanal mellan välvilliga främlingar. Islam betonade ärlighet vilket gjorde muslimerna till trovärdiga vittnen och omtyckta affärsmän. Islam förändrade bilden av egendom till att vara något som i grunden tillhör Gud och lärde därigenom människor att dela med sig av sina resurser. Islam förklarade att Gud är vittne i transaktioner mellan människor vilket fick folk att ha överseende med varandra. Islam konstaterade uttryckligen att paradiset finns under moderns fötter, ett symboliskt uttryck som upphöjde kvinnans status oändligt när araberna dessförinnan kunde stoltsera om de hade begravt levande ett oönskat flickebarn. Islam lämnade inget utrymme för tvivel när de troende beordrades att släppa klan-mentaliteten och rasismen bakom sig då den enda skillnaden i värde mellan två människor nu skulle finnas i deras respektive nivå av gudsmedvetenhet vilket i sig var något som endast Gud kunde avgöra. De föräldralösa barnen, slavarna, änkorna, de gamla, de sjuka, djuren, växterna och till och med naturen skulle alla synliggöras som en del av den sammanhållna skapelsen och muslimen skulle genom islam tilldelas ett övergripande ansvar att tillföra skönhet överallt där det kunde tänkas behövas. Vad islam var på det klara med var att på samma sätt som att beständigheten av ogräs och klotter är tecken på ett samhälle i degeneration så var ett samhälles förmåga att stå upp för sina svagaste den avgörande prövningen för samhällets hållfasthet. Inte undra då att Koranens verser i ett visst kapitel korrigerar profeten Muhammeds (frid vare med honom) omdöme vid ett tillfälle då han avsåg att predika till en inflytelserik men arrogant person före en uppriktig men blind och anonym man.
Strukturella utmaningar i vår tid
Vi vet från utmaningarna som islam stod inför under profetens tid, från de enkla människornas seger över de elitistiska imperierna, från muslimers förmåga till samlevnad med andra folkslag enligt historiska normer, och från det faktum att islam än idag praktiseras av väldigt många människor att det finns otroligt mycket styrka i islams budskap.
Det första vi behöver göra för att omsätta mer av denna vitaliserande kraft är att fråga oss själva hur det är att leva som muslim i Sverige idag? Vi behöver kunna sätta ord på vårt tillstånd och på de omständigheter som fått det att ha den skepnaden. Vi behöver kartlägga våra egna föreställningar om oss själva och om gruppens inre sammanhållning och eventuella spricklinjer. När vi har orienterat oss med hjälp av svaren så behöver vi fråga oss vart vi är på väg – hur hade vi velat leva och vad hade vi kunnat göra för att få det livet utan att för den delen bryta mot samhällets regler som vi ju förväntas respektera.
Det kanske inte är en lösning i sig men en av de viktigaste sakerna vi kan göra inom en snar framtid är att sätta igång ett löpande samtal och diversifierade kommunikationskanaler där vi kreativt dekonstruerar de saker som vi uppfattar vara strukturella problem för muslimer i Sverige. Jag tror att det här på lång sikt är en viktigare ansats än att bara fritt brainstorma ”life-hacks”. Om vi kan konceptualisera orsakerna till att delar av våra önskemål tycks snubbla på saker i samhällets utformning så kommer vi att kunna se de större sammanhang där “life-hacks” blir logiska. För att visa i grova drag hur en strukturell analys kan se ut vill jag härnäst diskutera två problem som många muslimer störs av.
Tillgången på bra halalkött: Det är svårt att få tag i bra halalkött i Sverige. Det strukturella problemet är att majoritetssamhället inte är förtjusta i halalslakt trots våra försäkringar om att metoden är skonsam. Det räcker att metoden ser obehaglig ut på video så blir folk illa till mods (trots att alla sätt att döda ett djur går ut på att ha ihjäl den). Eftersom muslimer tidigare inte har betraktas som köpstarka konsumenter så har de större butikskedjorna varit sena med att erbjuda vettiga halal-alternativ, man kan tänka sig att de tassar fram försiktigt för att inte riskera upprörda känslor bland de kunder som är högre prioriterade än muslimerna. Nu är det så att det på annat håll finns halalslakt i en del EU-länder. Det pågår redan idag småskalig import av halalkött från dessa länder. Tänk nu så här… En hemsida där folk förbeställer köttprodukter genom att klicka på bitarna de vill ha och när man har tillräckligt med beställningar för att få en bra deal med distributörerna så genomförs köpet, bönderna i Lettland får sina pengar och lastbilarna med färskt kött rullar mot konsumenterna. Varför har vi inte postorder halalkött än? Kanske är det så att mitt förslag brister i genomförbarhet, men med tanke på att alla jag har pratat med om idén verkar ha hört den för första gången så tänker jag att vi kanske helt enkelt inte har lärt oss att tänka på oss själva som ett potentiellt community med allt vad det innebär; inklusive faktum att ett community även kan betyda helt nya kundpreferenser och marknadssegment.
Att motstå frestelsen att skicka sin unge till Somalia: Ett problem som många muslimska föräldrar upptäcker lite för sent är att deras barn har tagit åt sig minimala delar av familjens värderingar och traditioner. Den sena upptäckten beror möjligen på att prepubertala barn är något helt annat än pubertala barn. Ett snällt barn och så lite tonårshormoner så har man plötsligt trotsiga beteenden, impulsivt risktagande, sensationssökande, utforskande av egna lustar osv. Att föräldrarna blir agiterade när barnen börjar bete sig ”avvikande” sker nog i flertalet fall med goda avsikter.
Vad vissa föräldrar kanske inte inser är att den bättre formen av uppfostran är en proaktiv uppfostran där man i god tid agerar med att skapa en bra uppfostransmiljö. Reaktiv uppfostran där ens insatser som förälder ofta sker på volley, är känslomässiga eller styrs av dagsform är problematiskt av flera anledningar. När föräldrar börjar slå sina barn och tänka ut ”radikala uppfostranslösningar” så är det alltför ofta desperata försök att ta igen år av negligering vilket är tragiskt för alla de involverade. Det stora problemet med att vanemässigt slå eller hota sina barn är inte att de sociala myndigheterna blir skeptiska till ens lämplighet som förälder. Det stora problemet är att ett barn som du har spenderat alltför lite tid med i alla år framför sig ser en illasinnad människa när du är påflugen med synpunkter, klander och aggressioner. Det ett community kan bidra med här fångas bra av uttrycket ”det krävs en by för att uppfostra ett barn”… Proaktiv uppfostran kan nämligen vara att med hjälp av en annan förälder låta sina barn spendera tid i moskén, bli fästa vid dess atmosfär och finna egen motivation att anamma dess kultur trots att man på egen hand inte hade haft detta som alternativ då man kanske saknar medlen för att lösa transportsträckan.
Proaktiv uppfostran med hjälp av ett community kan vara att få tips om en nylanserad app där det går att få gratis rådgivning om neuropsykiatriska problem på ett språk som du förstår. När du sen till din förvåning undrar om det verkligen är gratis så får du veta att de som ger råden aktivt avstår arvodering då deras avsikt med att skänka några gratis timmar varje månad är att det ska vara en form av ”sadaqa jariya” men också som ett sätt för de att renliggöra sina inkomstkällor.
Proaktiv uppfostran med hjälp av ett community kan vara att någon som har läst en del rapporter av Skolverket tipsar dig om att bo en liten bit utanför en storstad om du är en förälder med låg utbildningsnivå. Den förklarar rådet med att barn med lågutbildade föräldrar själva är i riskzonen för att sluta som lågutbildade men att studier visar att skolor i större städer kan hjälpa till att motverka trenden då dessa skolor är effektivare i sin undervisning än skolor i mindre orter. Om inte annat så skapar begränsningar i kollektivtrafiken en naturlig barriär “som du inte rår för” när dina barn likt andra tonåringar vill kunna drälla omkring på stan.
Inte förrän vi delar med oss av det vi värderar
Mitt främsta budskap är inte en lista på ”life-hacks för svenska muslimer”. Det jag främst ville dela med mig var olika resonemang om hur man kan felsöka tillvaron och göra saker lite annorlunda för att vi tillsammans ska ta igen gapet mellan att ha blomstrande liv i egna bubblor till att bli ett community som värnar om kollektivets framgång. Allt som har presenterats kan kokas ner till två frågor som läsaren och jag behöver klura på och göra något av för att dra vårt strå till stacken och hjälpa till att skapa ett community.
- Vilken färdighet eller tillgång är så pass självklar för dig att den knappt kostar dig något att vara generös med? Anledningen till att du ska ge bort av den resursen är att det som för dig är litet kan för en annan att vara livsavgörande.
- Vilken av dina egendomar anser du vara mest exklusiv? Anledningen till att du dela med dig av denna resurs är för att det är det mest karaktärsutvecklande du kan tänkas göra. Det är lätt att ge bort saker man har i överflöd men otroligt svårt att skänka av det man håller kärt. För mig är denna resurs nästan alltid tid – min ovilja att ge bort av min tid utom i noggrant utvalda fall är det som får mig att inte ställa upp oftare, att inte ringa tillbaka någon som väntat för länge, att försumma viktiga relationer osv. Min utmaning är att inte ducka för möjligheten att finnas för en annan när nyttan med vår kontakt tillfaller den och kanske inte är uppenbar för mig. Din utmaning kanske är att använda din hårt förvärvade plattform på sociala medier till att någon gång ibland våga tala ut om orättvisor även om det skulle kunna påverka din publicitet. Det går att hålla sig inom rimlighetens gränser och ändå vara betydligt mer generös än man är idag, man behöver bara ge sig skäl att se över sina gamla vanor.
Det som behövs för att ett community ska anläggas är inte hjältar. Det som behövs är många enskilda personer som tänker som ledare i det lilla och som utmanar sig att uppvisa det som i en annans liv vore hjältemod. Våra barn förtjänar att växa upp i en miljö där de kan känna att deras identitet som troende är mer än bara en etikett – de förtjänar att få uppleva hur vackert livet kan vara när man tillhör ett samfund där det är en självklarhet att finnas för varandra. Den verkligheten kommer att vara utom synhåll tills att många av oss finner en motivation att dela med oss av det vi innerst värderar. Det vi behöver snarast är här och var en handfull personer som är beredda att ägna sig åt en uppsökande generositet så kommer det att smitta av sig och vårt tillstånd som minoritet kommer att förbättras markant Insha Allah.