Det finns i skrivande stund en person vid namn Jimmie Åkesson som tenderar att vara ”top of mind” när folk klurar på personer i Sverige som inte är särskilt förtjusta i muslimer. Insha’Allah så kommer Jimmie en dag att förstå att Islam kan göra hans liv mer behagligt och meningsfullt. Det finns nämligen andra personer som har påbörjat sin livsresa på samma ände som Jimmie – vissa betydligt mer fientligt inställda mot Islam och muslimer – och som har tråcklat sin väg fram genom tillvaron tills att de via Islam har kommit att finna inre frid.

Del 1: Varför just Jimmie? 

Jimmies rörelse är inte ensam av sitt slag. Att det blossat fram liknande rörelser överallt i världen säger något väldigt viktigt om samtiden. På många håll ser vi en mobilisering och ett kraftsamlande bland nationalistiska, populistiska och nativistiska rörelser. Det finns en reaktionär gemensam nämnare hos samtliga – dessa rörelser menar att det politiska etablissemanget har försvagat nationen genom att beblanda sig med främmande parter som inte har nationens bästa som prioritet. De anser att globaliseringen av ekonomisk produktion tillsammans med bundenheten till idéburna överstatliga union ska ha urholkat den egna befolkningens möjligheter till självbestämmande. Denna utrikespolitiska utveckling beskylls överlag på genomslagskraften hos postmodernismens idé-strömmar som menas bortförklara viktiga skillnader mellan regionalt etablerade folkslag, och som i och med detta anses ha luckrat upp urbefolkningens sammanhållning genom öppnandet av nationen inför missanpassade folkslag och vildvuxna kulturer. Allt det här är ju teori och någonstans behöver man leta efter stöd för dessa metapolitiska uppfattningar… De bevis som det sedan görs operativa planer kring är de delar av samhällsutvecklingen som känns upprörande och som avläses som förväntade utfall i relation till det metapolitiska narrativet. Det mest kända exemplet på sådana bevis är förekomsten av problem som från en ”nationalsocialistisk synvinkel” inte hade behövt finnas – stapelvaran i denna retorik är tillkomsten av kriminella aktörer med invandrarbakgrund vars allvarliga brottslighet har sensationella proportioner. När de beskrivna problemens omfattning sedan ska göras greppbart och lättsmält (i syfte att främja budskapets propagering och penetrans) så är det vanligt att man pratar om samhällsbördan i ekonomiska termer fastän många nationalister primärt har ett problem med ”främmande folkslag mitt ibland oss” – på så vis utgör samhällsekonomi endast en av många tänkbara skalor som kan användas för att kommunicera obehaget som uppstått när man har bevittnat hur ens idealsamhälle har blivit kontaminerat med främmande element. Jag kan tänka mig att Jimmie hittills tycker att jag gör hans rörelse rättvisa med skildringen av deras politiska världsåskådning även om han kanske har några mindre synpunkter på vissa konnotationer. 

Vad jag skulle vilja att Jimmie funderade på är det finns något i världen som hos fler än Jimmie generar de känslor som Jimmie och rörelser likt hans egna är med och kanaliserar. Jag föreslår alltså att Jimmie tar sin hypotes som säger att Islams närvaro i Sverige är en avgörande del av ”Sveriges tragiska situation” och ställer denna hypotes jämte alternativa hypoteser om vad som pågår i Sverige. Jag tror nämligen att ganska många av de problem som Jimmie ser i Sverige inte skulle ha lösts om muslimerna försvann utan snarare så tror jag att Jimmie för sin egen del skulle kunna hantera de problemen så mycket bättre om han tog åt sig av Islams budskap. Vi kan härnäst titta på några av de stora samhällsproblemen och se om bevisen stödjer Jimmies idé om att invandringen är en av de främsta orsakerna till de problemen.

Om samhällsekonomi…

Om vi tar frågan om samhällskostnader och tittar på förslag på invandringens samhällskostnader så finns det lite olika siffror men de är i storleksordningen 40-100 miljarder kronor per år (se exv ESO-rapporten 2018). Det är mycket pengar… Det man får tillbaka för de pengarna är en värdig livssituation åt rätt många människor. Frågan jag vill att Jimmie ärligt frågar sig själv är om offentliga kostnader alltid motiveras av möjligheten till framtida avkastning eller om en del kostnader accepteras inom ramen för politiska visioner och folkliga traditioner avseende det som utgör liv värda att leva? Exempelvis så kostar alkoholkulturen samhället strax över 100 miljarder kronor per år (Systembolaget 2019) utan att kostnaden diskuteras med den vigör som gäller för skattemedel som förknippats med invandringens kostnader… kanske beror diskrepansen på att alkoholbruk betraktas som en given del av de inhemska traditionerna. Min poäng är att samhällskostnader sällan ska förstås i absoluta tal utan behöver ofta diskuteras utifrån visionen om det samhälle man vill skapa och upprätthålla och de moraliska avväganden som känns försvarbara som en del av processen. 

Att du gärna vill lyfta frågan om ekonomi Jimmie är i sig adekvat då det finns ett viktigt samtal som svenska folket behöver ha om utvecklingen i landet. Däremot framstår det som oärligt om man utelämnar vissa detaljer för att bättre kunna knyta de negativa utfallsmåtten till invandringen. Jag har i skrivande stund (2022) aldrig hört dig eller någon annan inom SD prata om datan från UKÄ som visar att unga vuxna med invandrarbakgrund över tid har börjat gå om jämngamla etniska svenskar vad gäller benägenheten att studera på universitet och högskola. Det här skulle ju kunna vara en oskyldig miss från er sida av att ni bara inte visste. Då kan jag i så fall passa på och berätta att bland elever i tandläkarutbildningen och apotekarprogrammet så har 3 av 4 utländsk bakgrund vilket är en överrepresentation som nästan är trefaldig. Med det sagt så behöver vi ha ett seriöst samtal om ekonomin då det helt riktigt har hänt någonting mycket alarmerande med den svenska modellen under de senaste 30-40 åren. Olyckligtvis så har denna förändring mot det sämre råkat sammanfalla med 90-talets våg av flyktinginvandring så att nya ansikten och maner skulle komma att hos delar av befolkningen bli en politiserbar symbol för de nya tiderna… Av allt att döma så fanns dock utöver korrelationen inget betydande orsakssamband mellan invandringen och en problematisk samhällsutveckling som redan hade hunnit bygga upp ett tempo innan 90-talet började.

Det som har hänt med Sveriges ekonomi över de senaste decennierna finns välbeskrivet i många rapporter men jag vill gärna lyfta Långtidsutredningen 2019 då det är en statlig offentlig utredning från Finansdepartementet. Det man kan läsa i denna rapport är att Sverige mellan 1995-2017 har varit med om mycket hastigt stigande gap mellan de rika och de relativt fattiga (uppdelade efter inkomstpercentiler). En viktig del av förklaringen till detta är att stigande utgifter för bostäder har ätit upp en stor del av ökningarna i disponibel inkomst så att endast en liten andel av befolkningen har pengar till övers för sparande och investering. Faktum är att bostadsprisindex under de nämnda åren – och särskilt i storstäderna – med råge har överträffat utvecklingen på börsen. Inte undra att Långtidsutredningen nämner en mycket iögonfallande detalj om Sveriges rikaste; ”…De senaste åren har ungefär två tredjedelar av topprocentens kapitalvinster kommit från fastighetsrelaterade transaktioner, medan resterande del har kommit från avyttringar av finansiella instrument…”. 

Utöver ökade kostnader i tillvaron så har det hänt andra saker som har bidragit till en snedfördelning av den ekonomiska tillväxten. Av dessa trender finner vi att det över tid har skett en relativ frikoppling av företagens lönsamhet från behovet av arbetskraft så att företagen går runt på färre anställda. Dessutom har företagens vinster ökat på lönernas bekostnad (SCB). Med andra ord har den genomsnittliga personen svårare att få ett attraktivt jobb och skulle den få ett jobb så behöver den sänka sina förväntningar på vad lönen ska räcka till. Inte minst så har även digitaliseringen och automatiseringen ändrat utbudet och innehållet i de jobb som finns på arbetsmarknaden så att det nu växer upp en generation som olikt sin föräldrageneration riskerar att fastna i ett ”gig-economy” där det som gäller ofta är mikroniserade arbetsuppgifter och begränsade arbetstagarrättigheter.

Det finns sammantaget en mycket stor del av Sveriges befolkning som har bevittnat hur Sverige över tid har blivit ett mycket rikare land – Sveriges BNP har ökat 8-faldigt över de senaste 40 åren – alltmedan så har dessa personer knappt kunnat ta del av tillväxten då köpkraften i det genomsnittliga hushållet bara har rört sig minimalt i positiv riktning över den nämnda perioden. Så visst, Sverige har förändrats och är knappt längre ett socialistiskt land, men i denna utveckling så har Sverige gått i samma spår som alla andra kapitalistiska länder fastän dessa sinsemellan skiljer sig åt markant vad gäller andelen personer med utländsk bakgrund – invandringen har med andra ord ett sämre förklaringsvärde än finans- och fördelningspolitiken som utgör en tydligare gemensam nämnare. Även utan muslimer så hade alltså gapet mellan ”rika och fattiga” blivit större till följd av att finansvärlden är ”designad” på ett sätt som gör att avkastningen på kapital kan överstiga tillväxten i ekonomin; i Sverige syns detta i form av en explosionsartad ökning av förmögenheter bland Sveriges rikaste och numera har vi en handfull individer som tillsammans disponerar över omkring hälften av landets samlade tillgångar.

Jag kan tänka mig att en invändning mot det föregående skulle vara att inflödet av nya människor till landet skulle ha eldat på bostadspriserna. I så fall vill jag betona att även under decennierna som förknippas med generös invandringspolitik så har ”BNP per capita” fortsatt att tillväxa rejält för att därefter snedfördelas som tidigare nämnts. Invandringen har för övrigt i sig ett lägre förklaringsvärde för prisutvecklingen på bostadsmarknaden än det urbaniseringsmönster som skildras av ”agglomerationsteorin” och som bland andra faktorer kan ta invandringen i beaktning. Kortfattat så handlar agglomerationsteorin om att uppkomsten av avancerade industrier är villkorad mot en sammanlänkning av högspecialiserade företag, forskningsinriktade utbildningsinstitut, diversifierad tjänstesektor etc och att det samtidigt behövs synergi-främjande satsningar inom infrastrukturen – samtliga dessa saker skapar jobb och aggregerar spetskompetenser för att dessutom ge upphov till ytterligare arbetstillfällen ”i sidled” tack vare de uppkomna behoven inom ekosystemet (”economies of density”). På nationell nivå premierar denna klustring av verksamheter en utvidgning av storstadsregionerna mot närliggande tätorter med bieffekter som överhettning av bostadsmarknaden på vissa håll och på andra håll ses istället en avbefolkning av en landsbygd som halkat efter i produktivitet och i tillgången på arbetstillfällen. Med få undantag har den generella trenden i Sverige över tid varit att befolkningen alltmer har koncentrerats omkring E18 och E20, till nackdel för en landsbygd som har blivit mindre lönsam för såväl staten som de som valt att bo kvar.

Om demografi…

En annan av de ”käpphästar” som nationalister världen över använder sig av i sina politiska kampanjer är iden om ett ”folkutbyte” som scenario för nationens undergång. I Sverige illustrerar man detta med hur det över tid har blivit en allt större andel av befolkningen som har ett utomeuropeiskt ursprung. Frågan som Jimmie och SD behöver fundera på är om det är rimligt att skylla denna utveckling på att muslimer skulle ha fortplantat sig som att de inte hade något annat för sig. Vi kan väl titta på lite siffror…

Sveriges befolkning bestod 1940 av strax över 6 miljoner personer. Om vi 2022 räknar bort den andel av befolkningen som har någon form av invandrarbakgrund så skulle Sverige 2022 ha färre än 6 miljoner personer – då pratar vi ändå om ett resursrikt land vars landyta är betydligt större än det mycket folkrikare Tyskland med sina 84 miljoner invånare. Den här befolkningsökningen om 4 miljoner människor mätt på en period som sträcker sig över 80 år är inte någon siffra som i sig säger något om en eventuell systemkollaps – siffran kan exempelvis jämföras med USA som 1940 hade cirka 130 miljoner människor och 2022 har strax över 330 miljoner invånare. Sveriges befolkningsökning är alltså inte särskilt dramatisk när den sätts i kontext. Däremot kan det vara intressant att fråga sig hur stor andel av befolkningstillskottet som kan förklaras av skillnader i födelsetal. Svaret kan skymtas i SCBs siffror över klumpat födelsetal som för invandrarna ligger precis över nivån för ”break-even” medan den för etniska svenskar ligger en bra bit under. Invandrarna föder således inte drösar med barn, istället behöver man fundera på varför etniska svenskar inte föder ikapp? 

Det visar sig att flera generationer av etniska svenskar parvis har lämnat efter sig färre än 2.0 barn i genomsnitt. Fruktsamhetstalet knickades i negativ riktning för att därefter överlag hålla sig strax under 2.0 i anslutning till att p-piller introducerades till den svenska befolkningen 1964. Svenska familjer har alltså i flera generationer gjort ett aktivt val att prioritera annat än barnafödande. I den här siffran finns även du representerad Jimmie (om man ska tro internet som säger att du har nöjt dig med ett barn). Du känner säkert för övrigt många partikamrater och andra vänner som har valt att skaffa något enstaka barn eller inga alls. Jag har inga synpunkter på antalet barn du har Jimmie eftersom jag inte vet så mycket om hur du tänker kring familj, däremot kan vi båda vara överens om att det finns ett inhemskt svenskt problem i synen på familjelivet om befolkningen i flera generationer har gått back av att ha prioriterat familjen en bra bit ner bland andra mål i livet. Som läget är idag så är det svårt att tänka sig att det kommer att vända åt rätt håll inom snar framtid.

I Sverige har vi nämligen en otroligt stark kultur av individualism och när man blandar den i samma kärl som sekularismens ”you only live once” så blir det exempelvis svårt att uppmuntra unga män att välja familjelivet istället för att leva det utdragna ungkarls-livet där de jonglerar 3-4 kvinnor per månad på dejting-appar. Vem ska klandra de här männen när alla vi som har barn vet att om barn inte är något man verkligen vill ha så kommer det att vara plågsamt påtagligt hur effektiva de är på att komma i vägen för ens försök till självförverkligande. Framväxten av en attityd i västvärlden om att önska bort barn har inget med Islam eller muslimer att göra – tvärtom så överträffar svenska muslimer födelsetalens ”break-even” med nöd och näppe av att några muslimer än idag klarar av att se egenvärden bortom omedelbar njutning. Även om du Jimmie gör en korrekt iakttagelse om att etniska svenskar inte föder tillräckligt många barn för att upprätthålla befolkningen så malplacerar du orsakssambandet – vad du brottas med är inte primärt ett problem som hör ihop med invandring utan det är ett inhemskt problem som har att göra med de utmaningar som finns i att fostra fram vettiga män och att bevara familjevänliga traditioner. Problemen med den svenska familjesammanhållningen är långt större än det jag kan diskutera i detalj och jag vill därför kort avsluta detta segment med att nämna att det inte undgår någon hur vanligt det är med såväl otrohet som splittrade familjer där barn växer upp i alla tänkbara röriga familjekonstellationer. De här utmaningarna borde SD i första hand möta med självrannsakan och felsökning av folksjälen istället för att leta främlingar att skylla på.

Om kriminalitet…

Innan jag avslutar denna första del av vår konversation Jimmie så vill jag bara kort beröra frågan om kriminalitet eftersom man behöver prata om elefanten i rummet. Har det slagit dig att det i Sverige under de senaste 10 åren endast har genomförts 2 terrordåd med islamistiska motiv – i det ena dog endast förövaren medan det andra kanske kan sägas vara ”crime of passion” eftersom det till utförandet var en opportunistisk incident. Har du frågat dig själv varför det inte begås fler terrordåd med tanke på att du borde förvänta dig avsevärt många fler incidenter utifrån din samhällsanalys? Du menar ju dels att de potentiella aktörerna redan finns i och med det stora antalet kriminella med ursprung i MENA-regionen (ni ser dessa personer som ett av Islams ansikten utåt), vidare anser du att medlen finns tillgängliga då de kriminella aktörerna har god försörjning på vapen av olika slag, och slutligen anser du att den verkställande förmågan är stor då dessa kriminella har visat sig vara både skjutglada och effektiva på att eliminera varandra. Var är då alla impulsiva terrordåd om vi nu har att göra med personer som anser sig vara i konflikt med samhället? I och med underskottet av islamistiska terrordåd kanske du skulle överväga att något är fel med din modell eller att de här personerna överlag inte ser samhället som sin fiende. 

Den empiriska datan talar emot att drivkraften och ambitionerna bland gängkriminella skulle vara att terrorisera samhället – om man dessutom gör lite efterforskning om bakgrunden till skjutningarna kriminella emellan verkar det snarare som att det övergripande incitamentet för deras brottslighet är en vilja att ta del av det goda livet. Att många kriminella med invandrarbakgrund sysslar med narkotika är inte ett uttryck för att Islam skulle vara ok med narkotikaförsäljning (muslimer får inte ens dricka alkohol eller röka vanliga cigaretter) utan är ett uttryck för att narkotika-handel är en personalintensiv och skalbar affärsidé som finns inom räckhåll för dessa personer samtidigt som det är låga ingångströsklar om någon i närmiljön är initierad i branschen.

Tro mig, kriminella grabbar från orten hade langat fejk-Gucci om inte svenska kunder vore så kräsna. Så fort man förstår att narkotika-handel är en skalbar form av brottslig aktivitet så faller ganska många bitar på plats och det blir begripligt hur det kommer sig att kriminella med ursprung i MENA-regionen hellre skjuter varandra än att ge sig på ”Islams fiender”. De här grabbarna är ute efter pengar och status som de sen vill transmutera till snabba bilar och snygga tjejer – det här är knappast de livsmål som Islam lär ut. Återigen vill jag här påminna dig Jimmie om att konsumtion av narkotika inte är en islamisk företeelse och att det är köpsuget hos konsumenterna som skapar en vinstpotential som lockar grabbar från utanförskapsområden in i ”branschen”. Forskningen som finns i området tyder på att det inte finns någon skillnad i narkotikakonsumtion utifrån etnicitet – med andra ord är även etniska svenskar en del av problemet. 

Att invandrare är överrepresenterade i narkotikahandeln har många orsaker – bland annat sämre chanser i den formella arbetsmarknaden, men kanske viktigare är det faktum att narkotika som ska transporteras över ett flertal länder blir betydligt enklare att överföra mellan noderna om processen monitoreras av personer vars etniciteter/språk/maner/släktskapsband etc smörjer lederna i maskineriet (man kan inte bara stå med en skylt på gatan i Bulgarien och hoppas att någon vill starta ett knark start-up med en). Det är här värt att betona att det inte är någon naturlag att det ska vara invandrare som langar knark… Det finns logistiska risker med långa distributionsled då dessa är lätta att spåra och störa ut – detta tillsammans med faktum att den svenska narkotikahandeln till stor del drivs av efterfrågan på framförallt cannabis som rekreationell drog har medfört ett naturligt urval där nya aktörer har kommit med lösningar som närodling och inhemsk förädling av syntetiska prekursorer. 

Att jag vill att du nyanserar ditt förhållningssätt till kriminalitet bland invandrare Jimmie är inte ett försök att trolla bort frågan – förekomsten av kriminella ungdomar i områden där det bor många muslimer är i högsta grad upprörande även för muslimerna och vi är helt överens om att det finns ett akut behov av att lösa problemet. Om du faktiskt mot förmodan skulle tänka en extra vända på de här sakerna så kan du gärna även fundera på det paradoxala i att betrakta alkohol som ett uttryck för svensk tradition och med det fingerknäppet kunna sopa dess problem under mattan… samtidigt har svensk narkotikapolitik traditionellt sett har varit beredd att ta till väldigt många repressiva åtgärder för att blockera tillgången på substanser som för det mesta är mindre farliga än alkohol och vars popularitet kommer av att de tilltalar en ny generation som vill ha renare och jämnare psykedeliska effekter än de som alkoholen kan erbjuda. Hade staten haft samma repressiva inställning till alkoholbruket är jag övertygad om att många etniska svenskar hade gett sig in i den svarta marknaden då logistiken kring alkohol-försörjningen inte är beroende av internationella nätverk. 

Del 2: Vad ska vi säga till Jimmie? Vi skulle kunna börja med ett killsnack…

Jag tror att vi kan vara överens Jimmie om att vad det nu är som inte funkar med världen som den är idag så syns dysfunktionerna extra mycket bland männen. Män i hela världen utbildar sig i lägre utsträckning än kvinnor, dör yngre, lever våldsammare, begår fler brott, tar mindre ansvar i sina familjer, fastnar oftare i destruktiva vanor och är ofta en drivkraft bakom många negativa livsöden och beteenden hos kvinnor. Jag tror i grunden inte att det är fel på män – många män är nyckelpersoner i civilisationens framfart. Däremot tror jag att män jämfört med kvinnor är mer nyckfulla i sin natur och avsevärt mycket svårare att räta om de anläggs med sneda fundament. Män behöver redan från barnsben påbörja det livslånga arbetet med att tämja sin natur och det förutsätter tidig introduktion och ett regelbundet praktiserande av förnöjsamhet, generositet, pålitlighet, tålamod, personlig disciplin och självuppoffring. Har du hunnit tänka ut en långsiktig strategi för att göra något produktivt av den sprängkraft som finns inbyggd i männen? Som det är nu Jimmie verkar det som att ni har nöjt er med att instrumentalisera det värsta som finns inom männen. Ditt parti göder sina män med hotbilder som aktiverar deras rovlystna sidor och koordinerar deras uppmärksamhet åt gemensamma åtaganden – men när någonsin har män blivit mätta av materiella erövringar? Din Nietzsche har fel i sin uppfattning om att män behöver vittra blod för att bli fulländade – män blir visserligen höga av att få dominera, men det är en fattig och farlig existens om man endast i kamp vet vem man är. När kulturen saknar välunderbyggda normer om rätt och fel så fylls samhället med en flodvåg av frustrerade män som i brist på ett högre ideal får svårt att överblicka och korrigera sina beteenden och som för att känna sig värdefulla har ett behov av få omkull saker som kommer i deras väg. 

Om vi nu tänker bortom kampen… vilka hederliga karaktärsdrag vill du se hos de svenska männen under fredstider och vad har du för realistiska idéer om hur de sidorna fostras fram? Medan du funderar på saken vill jag dela med mig av några tankar om varför jag tror att det är väldigt svårt att hitta rätt om man endast söker lösningar innanför den västerländska modellen. Det jag kommer att börja med är lite anekdotisk bevisföring genom min egen erfarenhet av att växa upp i Sverige; det här är menat som en skiss över några brister som jag anser hör ihop med en uppväxt med typiskt svenska förtecken. Därefter kommer jag att försöka generalisera mina personliga erfarenheter och argumentera att bristerna är sprungna ur västvärldens ”modus operandi”; det här görs dels genom att jag frågar ut mina erfarenheter med hjälp av nyckelsatser inom den västerländska diskursen och dels genom att validera mina erfarenheter mot allmänt förekommande trender i samhällsutvecklingen. Slutligen kommer jag att berätta om varför jag tror att Islam kan vara något för dig att överväga om du skulle vara ute efter ett skonsamt sätt att möta samhällets utmaningar.

Den svenska mannen som är jag

Min uppväxt i Sverige har kantats av mycket starka individualistiska värderingar – jag förväntades prestera och fick beröm när jag gjorde det. I familjehemmet hade jag ett eget rum och kunde i min avskildhet dagdrömma fram konturer åt ”ett jag” som utmärkte sig med att den enda rörliga möbeln i rummet (”jag hittade mig själv”). I Sverige lärde jag mig att det var detta ”jaget” som satte världen i rörelse genom att övervinna det kosmiska motståndet (”världen var min att erövra”). De här uppfattningarna var grundtonerna under min uppväxt och förstärktes av att jag vid ett flertal tillfällen i ung ålder fick uppleva abrupta flytt mellan länder och ommöbleringar av sociala relationer… De kollektivistiska ramarna vid de olika hållplatserna hann helt enkelt inte fånga in min portabla självbild (”jag kom aldrig att lova bort mig själv till någon särskild folkgrupp”). Jag vill med detta säga att min uppväxt överlag var minst lika individualistisk som för den genomsnittliga svensken. 

Det som var olikt medelsvensson var att jag lärde mig om Gud i ung ålder. Min tro på Gud blev ”all time high” under en tid som ung vuxen som jag inte kan beskriva som annat än att Gud räddade mitt liv. Det var dock inte första gången; Gud hade vid flera tillfällen dessförinnan räddat mitt liv i tider då jag hade varit så pass sjuk att nästintill all min verkställande förmåga hade gått förlorad. Det fanns stunder då jag var så utmattad att jag knappt kunde hålla mig vaken men ändå så uppjagad inombords att jag knappt kunde sova mer än ett tiotal minuter åt gången – jag behövde smärtstimulera mig själv för att hålla mig vaken på dagarna då jag i alla fall insisterade på att fortsätta gå till jobbet varje dag. I detta tillstånd av sinande energi blev stjärnhimlen som var min projicerade rymd av möjligheter ett allt tätare mörker. Jag imploderade under vikten av mina drömmar och slets samtidigt isär av dragningskraften i mina åtaganden. Jag nådde en punkt där min enda chans att förbli ett sammanhållet ting var att klyva min självbild rakt igenom för att därefter lämna ifrån mig de bitar som satt löst. Jag frågade mig själv vilka delar av mitt ursprungliga jag som var värda att hålla fast vid med mina sista krafter – ”Om min energi var så liten så jag endast kunde ägna mig åt 3 viktiga saker i mitt liv – vilka 3 saker skulle det vara?”. Det tog inte lång tid innan jag frågade mig själv vilka två saker som betydde något och slutligen återstod den grundläggande frågan om vad inom existensen som överhuvudtaget betydde något. Jag är glad att jag i den stunden genuint trodde på Gud… 

Muslimen som inkapslats inom den svenska mannen

När jag var som längst ner i denna ensamma brunn – medveten om, men samtidigt avskärmad från omgivningens livsomfamnande gestalter – så insåg jag att jag alltid har haft en livlina, ett fundamentalt svar på frågan om min slutgiltiga anledning att existera; Från Koranens svenska översättning: ”…Jag har skapat de osynliga väsendena och människorna enbart för att de skall [känna Mig och] dyrka Mig…”. Koranen föreslog att det mest basala som jag behövde räcka till inte ens var en prestation – det var en insikt om att den som har Gud är förvissad om var den kan vända sig för att få ro och att den som förankrar sin existens i Gud bygger resten av sitt liv på stadig grund. Denna insikt fick mig att bli varse om hur ytlig min trosbekännelse hittills hade varit och att sättet jag såg på existensen var alltför färgat av min sekulära omgivning. I avsaknad av religionens betryggande oas så hade existensen undermedvetet känts som en våldsam kraschlandning där ens väsen kastas mellan kosmiska krafter som mekaniskt, kemiskt och elektriskt väntar på att slita en i stycken – det emellanåt behagliga i livet var enligt denna gudslösa ordning inte mer än de tursamma ögonblick då jaget i förbifarten infann sig i skuggade partier här och var i det fysikaliska spektaklet. Nu hade jag fått nog av denna livsåskådning och ville hellre se hela akten – med dess glädje och dess sorg – som facetter tillhörande en och samma meningsbärande enhet. Min återgång till en stark tro var inte frågan om eskapism, mitt mående blev främst ett tillfälle för insikter att materialisera… jag hade dessförinnan på det abstrakta planet förstått värdet av religion då jag hade listat ut att föreställningen om Guds skapelseakt var nyckelkomponenten som var avgörande för idén om människors lika värde… att det var i och med Guds avtryck i varje enskilt fall som samtliga liv obligerade respekt, att därmed den som dödade en människa uppbar en skuld som vore det att den hade utplånat hela mänskligheten… och att i brist på detta icke förhandlingsbara utgångsläge reduceras vi människor till frånskilda, kvantifierbara iterationer av ett biokemiskt hasardspel – utelämnade som villebråd för det sociala ingenjörskapet.

Att göra avbön på en del av sin svenskhet

Det min erfarenhet av maktlöshet lärde mig var hur otroligt meningsfullt det var att ha Gud i sitt liv och att ”jahiliyya” (livssituationen före Islam) – inkluderat dess kontemporära skepnader – var ett otroligt stressfullt tillstånd där människan kan lida utan att kunna kontextualisera sitt lidande. De sekulära svenska värderingarna rustar befolkningen för goda tider – samtidigt nästlar det sig in i våra psyken en evolutionärbiologisk syn på tillvaron som säger oss att vår existens i grunden är meningslös såvida inte vi inom snar framtid lyckas komma åt att skapa nog med positiva känslor för att orka bära vår egen vikt i väntan på en naturlig död… Olyckligtvis för anhängare av denna ”coping-metod” så ingår det i livet längre svåra perioder med okänd prognos och jag hade själv haft en personlig insyn i hur sådana perioder kunde kännas. Nu ville jag mer än att det enda sättet att inte låtsas om livets emellanåt allmänt klaustrofobiska upplevelse skulle vara att göra sig distraherad från det krympande rummet. Det var därför befriande att kunna bottna i ett religiöst paradigm som på ett koherent sätt skildrade livets samtliga draman – oberoende av upplevelsernas emotionella valör – som en sekvens av prövningar varefter det väntade räkenskap där det inte skulle gå förlorat ens ansträngningar med att överträffa det lägre av ens natur. 

Mitt personliga problem med hedonismen som livskompass var att den i realtid visserligen kunde bidra med välbefinnande men likväl så lämnade den nästan alltid efter sig en bismak av avsaknad. För mig hade ett liv tillägnat hedonismen varit mer än självbedrägeri, det hade varit ett tillstånd av självvald rotlöshet och själslig undernäring där färgstarka intryck utifrån inte hade kunnat kompensera för ett likblekt inre. Det mer allvarliga problemet för dig som politiker Jimmie är de psykologiska och sociala avlagringarna som hedonismen lämnar efter sig i befolkningens kollektiva undermedvetna – här menar jag att dina försök att förädla ”manligheten” överallt stöter på motstånd i ett landskap som blivit belamrat med osunda vanor.

Det finns nämligen ett högt pris som samhället betalar när alla är upptagna med att jaga efter maximering av egen njutning och bekvämlighet. I och med att välbefinnande är en högst personlig inre upplevelse så ingår i hedonismens värderingspaket en stark preferens för obundenhet gentemot andra, särskilt då den hala lyckan vi alla greppar efter ofta framstår som en rörlig måltavla – vi har så att säga sällan råd att låta andra komma i vägen för något vi längtar efter, om inte de råkar vara det som är i blickfånget för stunden. Ingenstans märks det här bättre i västvärlden än i ”relationsmarknaden” där partners i många fall har blivit exploaterbara förbrukningsvaror som ofta kasseras om nyhetsvärdet dalnar, om intressantare prospekt dyker upp eller om en uppfattar hur den egna rörligheten börjar inskränkas av en utomståendes olägliga påtryckningar om att få dra med oss åt sitt håll. 

Att den här ”relationsdynamiken” i sin västerländska utbredning närmar sig att vara ett standardförfarande kan inte tänkas vara utan konsekvenser för familjesammanhållningen och samhällets integritet på sikt. Det är inte heller lätt att en dag bara lämna det livet bakom sig. Det vore inte orimligt att räkna med att kickarna från allt frossande i erövrade kroppar sätter sig som minnen i ett psykologiskt trofé-rum dit nostalgin emellanåt söker sig och att de stunderna kan bli omskakande även för de personer som har börjat att etablera ett familjeliv. Dessutom kan man tänka sig att en tidigare vistelse i ”relationsmarknaden” har hunnit träna fram en avsökande blick och slipade sociala färdigheter som markant förkortar den sträcka som utgör en barriär mellan att vara nyfiken på en spännande främling och att göra närmanden med familjelivet som insats.

Jag tror vi kan vara överens Jimmie om att svenska män – alla män – i brist på goda skäl att välja annat föredrar ”no strings attached” varianten av leverne en bra bit upp i åren och skulle hellre byta ut partners efter tyckte än att fastna i en monogam relation med allt ansvar och uppoffrande som det innebär. Männens ”parnings-preferenser” kallas inom evolutionärbiologin ”paternal investment” och förenklat handlar det om att män till sin natur har ett starkare intresse för sex än vad de har för att bilda familj och sköta om barn. Att något ociviliserat som detta ligger i ens natur säger oss att om det inte uppvägs med krafter utifrån så kommer det att ha genomslag. Där västvärlden är idag så har man valt att göra motsatsen till att härbärgera dessa impulser – man har valt att kapitalisera på de. Det finns nuförtiden ett myller av entreprenörer som gör lönsamma affärer genom utbyggnaden av plattformar som konkurrerar om att ge denna inre hunger en minsta motståndets väg. 

Genom tidens anda och teknologins möjligheter har ”influencers” blivit kulturbärarna som ska hjälpa oss att veta vad som är eftersträvansvärt i livet. Vi har blivit lotsade in i en hejdlös alternativ verklighet som suger den ekonomiska musten ur oss med hjälp av produktplacering i tillgjorda scenarion & ”stories” där vi intalas att här finns njutning, lycka och harmoni åtkomligt. Fastän vi innerst vet att det är på låtsas så äter vi oss medtagna från dessa kärl. Därefter kvider de av som konsumerat aningen för mycket i sjukdomskänsla och häver ur sig diverse kreativa uppstötningar – musik, film, essäer, arga inlägg i sociala medier etc – som uttryck för den övergripande existentiella ångest som alltid hittar fram när folk inser att de har åkt på en kollektiv catfish… Problemet här Jimmie är att fastän alla är med om dessa hedonistiska snedtändningarna så behövs det någon som kan stå utanför spektaklet och påpeka att det hela följer ett större osunt mönster.

När nu männen är fullt upptagna med att göra sitt livs uppträdande som konsumenter i denna episka dystopi och du behöver rätta dig efter sekularismens betoning av positiva personliga upplevelser som främsta etiska referensram – vad ska du då göra åt en samhällssituation där männen ofta ”väljer fel” genom att vara övermannade av antalet vägar till omedelbar belöning av sexuell och icke sexuell karaktär? Vad kan du erbjuda dessa män för att rikta om deras uppmärksamhet när deras uppmärksamhet är utsatt för ständiga överbelastningsattacker som i sig sker enligt den sekulära konstens alla regler…

Vi hamnade här av att västvärlden bara fortsatte att vara sig själv

Det som bekymrar mig Jimmie är att utvecklingen vi ser med största sannolikhet är en naturlig fortsättning av ett momentum som alltid har hört ihop med de västerländska idealens utformning även fastän det tidigare i historien inte till fullo har kommit till uttryck. Jag vill påstå att det förr endast var teknologiska begränsningar som hindrade den hedonistiska livsåskådningen från att komma åt hela sin bandbredd. Före internet och mobiltelefonins genombrott var människor i den liberala västvärlden tvunget investerade i sina offline-sammanhang och ständigt besiktigade av grannar som vistades inom samma geografiska inneslutningar – individen var en del av sin närmiljö, känd och grundad i närsamhället och med få möjligheter att anonymisera sina beteenden. Den sociala skammen och utfrysningen som väntade för en person som avvek genom att vara känd på ett visst sitt i sin närmiljö utgjorde ett så pass inskränkande normativt tryck att traditioner som i sig inte var liberala kunde dröja kvar länge tack vare det trögflytande samhällstempot. Det fanns med andra ord en oavsiktlig övre gräns för de utsvävande beteenden som hade kunnat ta plats i det mainstream sekulära. 

I denna samhällsmiljö där rätt och fel i grunden var relativt skulle teknologiska genombrott komma att öppna en Pandoras ask – från det ögonblick då befolkningen försågs med sätt att anonymisera det skamfyllda skulle det inte dröja länge innan många människor hade provsmakat ”den nya synden”. När samhället sedan passerar en brytpunkt där en viss ”klass av beteenden” officiellt är upprörande men tillräckligt många människor frekvent ägnar sig åt de i skymundan så tenderar alltfler spår av det hemlighållna att spilla ut och bli kända inom delar av offentligheten. Om mainstream-reaktionerna sen visar sig vara impotenta eller bristande i uthållighet så väntar en förskjutning av gränser i mera tillåtande riktning så att tidigare tabu-artade beteenden ges förutsättningar att normaliseras. 

När en tidigare tradition skrivs över på detta sätt och ett nytt moraliskt nolläge uppstår hos gemene man så är utvecklingen inte nödvändigtvis ”rätt” – snarare har vi att göra med ett psykologiskt fenomen av ”consistency” där människor som själva har svårt att avstå ett visst beteende upplever en inre dissonans av tanken på att döma andra som väljer att vara frispråkiga kring beteenden med snarlik karaktär. Som läget är i västvärlden idag så finns inget definitivt sätt att avgöra om något är ”rätt” och ibland behövs det en främling som inte druckit ur samma kärl för att fråga vad sjutton som pågår. Utan att kunna moralisera om saken så står medelsvensson idag och kan inget annat än acceptera att redan från tonåren så medietränas en hel generation i att uppträda med den egna kroppen för att uppnå olika former av ersättning (vare sig det handlar om uppmärksamhet för det egna köttsliga varumärket eller direkt ekonomisk vinning). Dessa glidningar mot liberala ytterligheter har tagit oss till ett läge där till och med feminismens klassiska kritik av sexindustrin har börjat framstå som ett ”förlegat moraliserande”. Numera har många feminister förlikat sig med att ”sex-arbete” kan få vara ett reguljärt jobb då uppkomsten av ”demokratiserade marknadsplatser” skulle vara en game-changer som erbjuder kvinnor verksamma i den branschen en möjlighet att vara sina egna arbetsgivare därmed kringgående det klåfingriga patriarkatet. 

Jag kan för egen del tycka att de här sakerna är upprörande men det är för att jag har tillgång ett språk som fungerar för att sätta ord på det som felar. Jag riktar mig till dig Jimmie då jag tror att även några av er mer intellektuella inom SD har ett behov att prata om den här typen av saker – att ni sedan verkar inom ett paradigm där ni saknar ett dynamiskt ordförråd är det som gör att er analys blir närsynt och fastnar i det provinsiella istället för att begrunda metanarrativ med civilisationen som horisont. Visst, det går att avleda kärnfrågorna och prata om att integration inte är lätt eller att ett lands infrastruktur och institutioner kan bli underdimensionerade vid stora plötsliga inströmningar av människor, eller att den muslimska världen behöver komma på ett sätt att passa in i samtiden – alla de här frågorna är intressanta och relevanta och tro det eller ej men de diskuteras även av muslimer… Men du har mycket viktigare frågor att diskutera med dina väljare om du skulle tänka efter.

Jag föreställer mig att av de filosofiskt lagda av er i SD – särskilt de som inte vanemässigt drivs av agg eller aversion – är medvetna om hur intellektuellt oinspirerat det är att bygga ett samhälle kring idéer om nedärvd kulturell överlägsenhet eller kring luftiga identiteter vars stoff vispats fram ur konspirationsteorier om massivt koordinerad demografisk förskjutning. Om ni skulle uppnå något med den retoriken så skulle jag inte bli överraskad om det skulle röra sig om ett pöbelvälde. Jag tror som sagt att ni har fel fokus och att de inhemska problemen ni behöver lösa är så pass fundamentala att man kan prata om en kulturell identitetskris i västvärlden… jag hade dragit mig för att använda så stora ord om inte det vore att världens äldsta och mest framgångsrika demokrati – ett land vars utformning är en syntes av de viktigaste koncepten inom västerländsk idéhistoria, tillika ett land med få muslimer – på eget bevåg nu är i ett stadie där stora andelar av befolkningen, oberoende av politisk hemvist, anser att våld mot politiska rivaler är ett legitimt påverkansmedel. 

Religionen lever kvar i väst där man minst förväntar sig att hitta den

En sista mycket viktig sak att adressera innan vi går vidare för att prata om religionens nytta för den moderna människan är föreställningen om att västvärlden skulle ha klarat sig bra utan religion. Den här föreställningen bidrar till skepsis mot religion till följd av att en falsk dikotomi har smugit sig ombord påståendet efter att det hunnit ta några vändor i folkmun. Om man dekonstruerar och omformulerar påståendet visar det sig att det som kommuniceras är en tanke om att det finns saker utöver religion som främjar pacificering och civilisering av en befolkning. Formulerat på det viset så har vi att göra med en helt okontroversiell uppfattning och många muslimer är medvetna om att det finns strukturella aspekter – saker som ekonomin, statsskicket, befolkningens utbildningsnivå, tillgången på natur-resurser, geostrategiska förhållanden etc – som är av betydelse för det samhällsklimat som blir. 

Jag vill snarast påstå att om det inte vore för religion så hade västvärlden inte klarat sig alls. Jag har tidigare nämnt att idén om alla människors lika värde i grunden är en religiös idé och egentligen inte har stöd i evolutionärbiologin – som tur är så är denna kvarleva från ”pre-moderniteten” än idag inbakad i många sekulära nationers konstitutioner. Det beklagliga å andra sidan är att den idén lever vidare i en försvagad form vilket blev alldeles uppenbart under en period i modern tid då den inte kunde hålla emot när i princip hela västvärlden ansåg att institutionaliserad rashygien var en helt adekvat sak att ägna sig åt. 

Det som bör tilläggas är att om man skrapar lite mer på ytan så upptäcker man att den politiska filosofi som ligger till grund för den sekulära staten överallt gör indirekta referenser till en religiös förförståelse av världen då den utan sådana referenser skulle bli inkoherent och alltför godtycklig. Utan den enhetlighet som tillförs genom religiösa referenser skulle till exempel ”rättvisa” inte kunna tas för givet som ett egenvärde utan blir istället ett vagt eller intetsägande begrepp (”error 404”). Det här beror på att när det mellanmänskliga inte förstås i relation till en monoteistisk gudomlig ordning (”det universella”) så upphör nödvändigheten av att betrakta ”mänskligheten” som ett odelbart ting och med det sviktar idealet om att allmännyttiga lösningar skulle vara att föredra över segregerande lösningar. Korsar man den här gränsen så är det fritt fram att lösa samhällsekvationen med malthusianska eller machiavelliska förhållningssätt etc. Faktum är att om man insisterar på att inte använda religiösa referenser så slår det en snart att till och med uttrycket ”samhällsekvation” försöker sig på att smuggla fram en obefogad solidaritet som oupptäckt skulle ha begränsat ens ”kreativitet” inför befolkningsfrågor…

Det vi idag misstar för en sekulär ordning står inte stadigt på egna ben utan är ett kreolspråk vars användbarhet bottnar i religiös semantik även om dessa spår av religion tagna ur sin kontext kan vara svåra att identifiera. Än idag finns det inte en någon ateistisk moralisk filosofi som har kunnat sy igen glappen som uppstår när religiösa föreställningar inte är med och håller ihop samhällsprojektet. Den moraliska relativism som väntar när religiösa spår saneras bort kan illustreras med ett scenario där en rik överklass konfererar och enas kring en skonsam avbefolkningsmetod som ska rädda kvar en utmattad planet för de som det naturliga urvalet har upphöjt över de andra – vad skulle denna elitistiska enklav ha för anledning att känna att de gör fel om de har makt nog att driva igenom förslaget och sinsemellan anser det rimligt? Att vi i västvärlden just nu tar scenarion som dessa med en nypa salt beror på att de känns långsökta då goda tider har vant oss vid att det finns så det räcker för alla. Å andra sidan är det ofta först när tiderna är prövande eller sådana att ett folk kommer in i ett expansionistiskt humör som det börjar märkas de delar av ens politiska filosofi som kan ge efter och bli elakartade. 

Del 3: Jimmie behöver överväga att be fem gånger om dagen

I det föregående har jag försökt att förmedla några resonemang om att den aggressiva individualismen och den sociala fragmenteringen som vi ser i Sverige dels inte är muslimernas fel och dels ingår i ett större sammanhang där hela västvärlden brottas med liknande frågor. Jag har argumenterat att den sekulära samhällsordningen tidigare har kunnat åtnjuta någorlunda återhållsamma normer om rätt och fel till följd av att teknologiska förhinder har varit en osynlig barriär mot extravagans. Därefter har jag resonerat att med teknologiska genombrott så kom mycket av fördämningarna att släppa och det fanns inget åtstramande att ta till då den sekulära livsåskådningen rättar sig efter sociala konventioner alltmedan den i grund och botten är moraliskt indifferent i flertalet frågor. Denna indifferens märks exv i att den sekulära staten inte principiellt motsätter sig trender som provisorisk tvåsamhet, otrohet eller söndrade familjer då saker som dessa kan förstås som personliga val av rationella aktörer. Formfaktorn i den sekulära staten kommer av att det generellt anses vara fult med olika typer av tvång och tillfogad smärta samt försättandet av människor i obekväma situationer eller inskränkningar i deras möjligheter att verka för ett liv enligt deras önskemål. Det är dock samtidigt underförstått att allt detta är underordnat statens suveränitet vars bevarande kan indicera varianter av tvång och myndighetsutövning; vilket ju är fallet med exempelvis skolplikt, värnplikt mm. 

Islams roll för den sociala sammanhållningen

Islam har i våra förvirrande tider den viktiga fördelen av att kunna prata klarspråk om rätt och fel och att kunna peka ut tydliga värderingar som är önskvärda i samhället. Kontrasterna är slående när man jämför ”läroplanen” för en religiös uppväxt kontra en sekulär uppväxt. Islam har en religiös plikt som kräver av muslimer att de är nyttiga beståndsdelar i samhället – muslimen bör därför besöka och trösta de svårt sjuka och delta vid begravningar, spendera tid med- och skänka av sina resurser till de fattiga och muslimen ska inte lägga sig om kvällen utan att ha försäkrat sig om att de närmaste grannarna har ätit sig mätta för dagen… Det här är några exempel på saker som en muslim inte kan välja bort om den ska leva upp till Islams standard. En viktig detalj om de här skyldigheterna är att de inbegriper personer utanför den egna familjen och riktas därmed inte av sällskaplighet som uppstår av bara farten (även känt som kin selection). 

De ovan nämnda plikterna utgör en liten översikt av beteenden som i sig inte är särskilt stimulerande och därför väldigt svåra för en tonåring eller ung vuxen att motivera sig till på egen hand – å andra sidan är det beteenden som över tid ger upphov till ett ”överjag” som i sig är belönande att leva upp till och upprätthålla. Det som sker inom män som från barnsben fostrats i att tjäna och engagera sig i sitt närsamhälle är att dygder som generositet, medkänsla och självuppoffring blir instinktiva på individnivå, övergår till att förknippas med hederlighet på gruppnivå och slutligen uppstår det förutsättningar för att de ska kunna generaliseras som ideal i befolkningen. Som du säkert kan tänka dig så står sig ”det sociala kontraktet” bättre på kollektivt nyttiga värderingar jämfört ett läge där mellanmänsklig interaktion huvudsakligen styrs av individens rationella kalkyler och nyckfulla preferenser. Så hur vill du motivera unga män i Sverige till det ansträngande av att regelbundet praktisera saker som dessa när ert kulturella samförstånd har en utgångspunkt om att de kan välja att avstå? Det är svårt nog att motivera en ung man att göra sin läxa när det finns så mycket roligare saker den kan ägna sig åt…

Islams roll på det personliga planet

Det är också värt att fundera på hur män som lyckats ta några första steg i rätt riktning fortsättningsvis ska kunna motstå dragningskraften i alternativa vägval vars belönande utfall är lättåtkomliga, helt tillfaller en själv och dessutom inte kräver särskilt mycket investering. För låt oss säga att du medger svårigheten med att komma på incitament som får svenska män att av egen maskin göra långsiktigt sunda val såsom att vilja att bli ansvarstagande familjefäder – här kanske du listar ut att du kan utvidga skolplikten och värnplikten med en modifierad läroplan där målet är att eleven ska absorbera ett visst värderingspaket genom sin internering i en noggrant orkestrerad miljö. Förutom att det scenariot står i diametral opposition mot allt som svenska folket idag står för så kan det ändå vara värt att fundera på vad som händer när plikten är över – hur ska du undvika en nedslipning av det du har byggt upp när din elit återgår till mainstream samhället? 

Islams lösning för moralisk ståndaktighet är enkel, elegant och frivillig. Den går ut på att muslimen ständigt återbesöker religionens mentala rymd för att där omkalibrera sig själv som skydd mot ett permanent tillstånd av vilsenhet. Ett av de färdmedel som fyller denna funktion för muslimen är bönen. Muslimer ber fem gånger om dagen då bönen bland annat syftar till att hjälpa människan att rikta bort fokus från det världsliga och att söka vägledning i Gud; Från Koranens svenska översättning: ”…Led oss på den raka vägen – den väg de vandrat som Du har välsignat med Dina gåvor; inte de som har drabbats av [Din] vrede och inte de som har gått vilse!…”. När man ber helhjärtat förflyttas man i ett uppslukande psykologiskt tillstånd där man i bönen står inför Gud utan att något annat spelar roll. Bönens företräde över resten av tillvaron tillsammans med bönernas spridning över dygnet blir en karaktärsutvecklande övning i att lägga åt sidan allt man jagar efter i livet när stunden är kommen då böneutropet tränger sig igenom bruset. När man sedan är klar med sin bön så återgår man till sina vardagliga åtaganden utan att dessa sido-uppdrag blir ens mening med tillvaron. Bönen lär en att hålla världen i sin hand snarare än i sitt hjärta – denna styrka kan övergå i en klarsynthet och ett tålamod som ger stadga åt den person som väljer bort personlig vinning i situationer där det finns kollektiv nytta. Det går att föra liknande resonemang om andra delar av det ”bas-sortiment” av religiösa handlingar som utmärker muslimens vardag; Från Koranens svenska översättning: ”…Inför Gud är den av er den bäste vars gudsfruktan är djupast. Gud vet allt, är underrättad om allt…”. 

Sammantaget är en stor del av den Islamiska diskursen inriktad mot att betona vikten av att som muslim anstränga sig med att jobba emot delar av ens natur som är själviska, lust-fixerade, dominans-törstande etc. Med detta sagt så är Islams bild av det ideala livet inte frågan om någon fullfjädrad asketism där man mediterar bort hela sitt liv. Islam är väldigt tydlig med att det finns ett egenvärde i världslig njutning och att muslimen är välkommen att ta del av det med måtta – det ska bara inte gå ut över ens gudsmedvetenhet och den harmonisering av samhällslivet som följer i gudsmedvetenhetens spår; Från Koranens svenska översättning: ”…Vad det än är som ni [här] får till skänks tjänar det [bara] till att förljuva och försköna detta liv, medan det [som väntar] hos Gud är bättre och mer bestående. Vill ni inte använda ert förstånd…”.

Folket förtjänar bättre och vi borde hjälpas åt

Jag hör ibland i din ton Jimmie en uppgivenhet över de dåliga uppföranden som du ser bland dina partikamrater och jag kan tänka mig att du gärna hade sett ett SD som drivs av en positiv energi snarare än att vara en förstärkare åt missnöje och ilska. Kruxet är att det neurobiologiskt är lätt att samla en skara människor kring ilska, rädsla och äckel men det är energikrävande för varje enskild person att hålla sina destruktiva impulser i schack. Genom Islams system av återkommande dyrkan som genomsyrar hela tillvaron så får människan ett tillfälle att fylla på sina andliga energi-reserver för att därigenom orka med dessa inre uppförsbackar.

Islam är alltså inte en quick fix där det räcker med att kalla sig muslim så är alla ens problem lösta därefter. Att vara muslim utan att praktisera religionen innebär att andra strömmar i samhället får övertaget vad gäller utformandet av ens beteenden och värderingar. Den muslimska identiteten blir urblekt om man gång på gång, och allteftersom mindre bekymrat, väljer att lägga åt sidan religiösa sedvänjor och livsregler för att kunna bejaka hedonistiska impulser. Dessa muslimer är inte representanter för Islam utan det de manifesterar i sina beteenden är en förvrängd variant av mainstream-kulturen snarare än ett uttryck för Islam. De försätts av denna synkretistiska identitet i ett mellanförskap och en dissonans som är frustrerande och kan i vissa fall bli till ett stort bekymmer för samhället när personen lever ut slitningarna inom sig. Seriösa muslimer å andra sidan slukas sällan av denna inre anarki som kan slå över i kriminalitet och extremism.

Seriösa muslimer förstår prioritetsordningen av dygder och vet att man ska hålla sig inom ramarna för gott uppförande och främst inrikta sig på att förädla sitt inre. Dessa personer är medvetna om att viljan att bevittna en idealiserad framtid under den egna livstiden kan få en att inbilla sig att det är genom en personligen som ”Guds plan väntar på att få ske” – en sådan förnimmelse skulle hamna farligt nära att inte sätta sin tillit i Gud och att underskatta Gud i sin allsmäktighet. Seriösa muslimer är därför försiktiga med att söka sig till maktpositioner då de ständigt behöver fråga sig om de drivs av sitt ego eller av goda intentioner; Från Koranens svenska översättning: ”…De eviga boningarna skall Vi skänka dem som inte strävar efter makt och ära på jorden eller försöker störa ordningen och fördärva sederna där – den slutliga segern tillhör dem som fruktar Gud…”. 

Det blir extra angeläget med dessa överväganden för den som tror att det i slutändan väntar den att ställas till svars för sina handlingar… det vore dock önskvärt om överhuvudtaget alla med politiska ambitioner – med eller utan en tro på Gud – frågade sig själva om hur många gråa zoner de är beredda att avverka i hopp om att för egen beskådning realisera ett utopiskt samhälle. Det som händer när man ifrågasätter oundgängligheten av att få uppleva ett visst politiskt utfall i egen person är att blir det betydligt svårare att få för sig att man står inför ett nollsummespel. Dessutom blir ens urval av metoder mycket skonsammare om man tonar ner brådskan i det förestående. Tyvärr har jag för de som inte tror på Gud svårt att producera ett allmängiltigt svar gällande varför de inte skulle ta sitt enda liv på allra blodigaste allvar och lämnar därför frågan till de det berör. Det jag hoppas är att känslan av nöd lindras om dessa personer får höra att muslimer inte i första hand är ute efter att stångas över levebröd utan kan av religiösa skäl nöja sig med rätt lite från det här livet; Från Koranens svenska översättning: ”…Den Nåderikes [sanna] tjänare går lugnt och värdigt [och utan later] på jorden, och när avgudadyrkarna vill inleda ett samtal med dem, svarar de med fredshälsningen. Och under natten vakar de i bön – ömsom faller de ned inför sin Herre, ömsom står de upp…”. 

Den stora utmaningen för vår tid är inte att förändra världen till det bättre. Den utmaningen är tidlös och återföds för en ny generation så länge människan finns omkring. Det som däremot inte kan vänta är att göra något vettigt av sig själv och att i förlängningen dela av det till sina närmaste. Det är lätt att se problem överallt utom de man har inom sig själv… Det som är svårt är att jobba med sina egna brister, att kunna höra visdom i den främmande åsikten och att våga undra varthän den obekanta stigen leder. Låt oss 2023 prata lite mer om vilka värden vi vill kultivera bland oss och något mindre om de personer som är i vägen.