Framtidens svenska muslimer är byråkrater

Bosniska muslimer har en välutvecklad förmåga, kulturellt nedärvd och bevarad genom flertal olika styrelseskick senast kommunistiskt, att samexistera med andra etniciteter, trosuppfattningar och folkslag. Det råder nästintill en sociologisk konsensus att bosnierna anses vara en av de mer välintegrerade invandrargrupperna i Sverige (vad man nu läser in i det begreppet).

Det tog således inte lång tid för bosnierna i Sverige att bilda “Bosniakiska Islamiska Samfundet” i mitten på 90-talet som idag har över 17 000 betalande medlemmar med lokala församlingar på ett tjugotal orter i Sverige. Men som den bosniska folkvisdomen lyder “ sto ljudi, sto cudi” ( hundra människor, hundra under) är det inte alltid den lättaste uppgiften att organisera ens stor grupp människor att verka för en och samma idé och arbeta gemensamt mot ett mål.

Senaste året har varit turbulent med såväl ledarskapsbyte som omorganisation i Stockholmsförsamlingen. Den lokala imamen sedan 30 år tillbaka har på egen begäran lämnat in sin avskedsansökan och den andra imamen har gått ner i arbetstid. I en kultur där imamen endast lämnar församlingen i sin kista är detta som ni kan förstå en stor sak. Därutöver har styrelsen även fattat beslut om en ny prissättning av begravningstjänster för församlingens medlemmar (de ska framgent göras gratis) och den begravningsbyrå som varit affilierad med vår församling har reducerat sin verksamhet till att endast omfatta dessa begravningar – ett omsättningstapp på cirka 2-3 miljoner.

Besluten har inte alltid fallit i god jord och fler gånger än man önskar har det slitit lite väl hårt på de mellanmänskliga relationerna. I bakhuvudet går det rundgång med lovord och prisord om bosniernas organisatoriska förträfflighet. Hyllningarna är befogade; som första muslimska trossamfund kvalificerade vi till den s k uppbördshjälpen dvs att medelst statlig assistans (tillika Skatteverket) driva in vår medlemsavgift som utgörs av 0,7 % av våra medlemmars deklarerade tjänsteinkomster, analogt med den mer kända kyrkoskatten.

Jag minns mycket väl när beslutet landade 2011. Attefall var civilminister då och besökte förbundets huvudkontor, en kal källare där vår förbundssekreterare häckade i Trollhättan i ett miljonprogramsområde. Ja, det var inte riktigt ett besök värdigt en statstjänsteman. 

Men sedan dess har såväl vår sekreterare som våra församlingar i stort klättrat ur källarplanen och etablerat moskér och välgödda balansräkningar. Borås och Örebro har uppfört ändamålsenliga moskéer där den senare har ett storkök, restaurang och konferensdel ansluten till själva moskén. Stockholm, Göteborg, Trollhättan har likaså köpt fastigheter i multimiljonklassen och byggt om till moské. Utöver detta har ett flertal församlingar, inklusive ovanstående stora utstående konton för moskébygge (Wakf – Vakuf). Sammantaget skulle jag uppskatta att de sammantagna materiella tillgångarna för de bosniska församlingarna i Sverige börjar tangera 100 miljoner SEK. Med lite god vilja, Gudomlig Välsignelse och överslagsberäkning kan man mycket väl tänka sig en miljardverksamhet inom 10 år – givet samma tillväxt som inte visar några tecken på att mattas av.

Lovord är således till viss del befogat och det finns en tydlig brytpunkt i förbundets historia där verksamheten accelererade utvecklingen mot mer professionalism, bättre ekonomiska förutsättningar för att bedriva religiös verksamhet och mer ändamålsenliga fastigheter. Men pengainflödet har tyvärr inte immuniserat församlingsmedlemmar mot tankar om kuppförsök på årsmöten, allmänt fulspel och rent djävulskap. Detta är dock inget särskilt unikt för vår församling eller ens övriga muslimska församlingar i stort; otal är de anekdoter om småpåvar till BRF-ordföranden och andra demokratiska fulspelare som ränner runt i Sverige. Att arbeta bort ett demokratiskt underskott kräver tid, nytänkande och mod.

Pengar leder inte till lycka, enligt någon seriös doktrin och i synnerhet inte enligt den islamiska, men det är som bekant betydligt lättare att gråta i en Lamborghini – för att låna lite folkvisdom. Manöverutrymmet för att fatta gynnsamma beslut för våra församlingar har ökat och likaså möjligheterna så till den grad att våra imamer numera i sann svensk folkhemsanda organiserar sig i ett fackliknande skrå (Ilmijja) för att bland annat bevaka sina arbetstagarintressen. Detta exempel brukar alltsomoftast riva ner en del skratt bland övriga muslimer men bortom det tjänar det som ett talande exempel för den byråkratiserings-och standardiseringsprocess som är palpabel i samfundet i stort. Analyser som pekar på att detta kan vara en del av det byråkratiska kommunistiska arv (en jugoslavisk rest) som ger sig uttryck har framförts men det är en alltför ytlig och ärligt talat reducerande parallell. Jag vill hävda att bosniernas sätt och organisationsförmåga är inget annat än ett uttryck för ihsan – ett fulländande av handling och religiösa åtaganden. Min uppfattning är att det genuint finns en själ och inställning bland bosnierna om att representera Islam i det bästa av ljus.

Med det sagt, så finns en överhängande risk att de materiella framgångarna kan slå över i en form av chauvinism där bosniska församlingsmedlemmar på sikt kan anse sig vara förmer gentemot sina trossyskon i andra samfund/av annan etnisk härkomst. Detta är en mycket farlig och framförallt anti-islamisk hållning som jag lyckligtvis aldrig sett framföra sitt fula tryne på ett seriöst sätt. Visserligen kan djävulska viskningar och ett alltför starkt ego stundtals närma detta mörker till ytan och det åligger oss alla att kväsa det. 

Se därför denna text som en broderlig uppmaning och en genuin uppmuntran att anamma den metodik och inställningen som trots allt utmynnat i det tidigare beskrivna välståndet. Tiden är dock knapp och jag befarar att det till och med kan komma en tid när det antimuslimska politiska klimatet kommer omöjliggöra en reproduktion av ovanstående. 

Hårda bud och piller

Det förnyade och skärpta demokrativillkoret gentemot civilsamhället är sittande regerings försök att villkora de statliga bidrag som går till religiösa samfund och träder i kraft 1 januari 2023. Lagändringen har stött på patrull bland annat i den kristna tidskriften “Världen idag” där följande citat av Thomas Hermsansson lyfts fram:

”Det vore olyckligt om viljan att förhindra stöd till extremism även slår mot fredliga och välintegrerade grupper som måhända har en teologiskt konservativ och således från majoritetssamhället avvikande syn på vissa frågor

Det råder inget tvivel om att våra kristna motsvarigheter har fattat galoppen om förslaget; det är inget annat än ett försök att slå ner på religiös verksamhet i stort. Deras indignation och invändningar är dock malplacerade, alla medborgare med ett jota politiskt medvetande läser mellan raderna att detta rör muslimska samfund och verksamheter. Som muslimer är vi inte främmande inför selektiva lagförslag i syfte att misskreditera eller missgynna oss, de högaktuella avstängningarna av s k muslimska friskolor talar sitt tydliga språk. På sin höjd kanske någon Livets Ord filial stryker med men de flesta kyrkliga, judiska och andra religiösa verksamheter kommer förmodligen stå kvar när lagen väl implementeras. Detsamma kan dock inte sägas om muslimska verksamheter som i allra högsta grad kommer behöva hantera och manövrera i denna nya miljö – inte för att muslimska församlingar är mindre demokratiska eller mer våldsbejakande än andra utan av den enkla anledning att underlagen, tjänstemannabesluten och den exekutiva delen av vårt samhälle helt enkelt kommer vilja bekräfta sin hypotes om den våldsamma och antidemokratiska muslimen. 

Nu kanske vän av ordning och vissa muslimska profiler invänder med att vi ska bemöta islamofobiska beslut med juridiska processer, appellera till grundlagen om religionsfrihet och allmänt söka stöd och skydd hos allmänheten mot denna mycket raffinerade och finurliga form av diskriminering. Föresatsen är behjärtansvärd men lönlös. Våra erfarenheter talar för att ett sådant förehavande i all väsentlighet är ett sisyfosarbete (ett mycket dyrt sådant dessutom) där muslimska röster förlorat i flera instanser v g se lex SUM och lex Hermansson. Jag hatar att säga det men jag tror dessvärre även att de pågående juridiska processerna gällande de muslimska friskolorna kommer rendera i samma utfall. 

Missta dock inte detta för defaitism, det finns en relativt enkelt om än kortsiktig lösning till detta nämligen att överväga att inte söka bidrag överhuvudtaget.

Jag har full sympati för att detta kan vara ett hårt och mycket bitter piller att svälja, om inget annat på grund av den förargerliga tanken att våra surt förvärvade skattepengar inte kommer återcirkulera in i våra älskade moskéer utan till och med sannolikt användas till sådana verksamheter och idéströmningar som förespråkar total annihilation av vår religion i stort ( ett skrattretande och huvudlöst företagande). Men detta anspråkslösa förslag syftar inte till att förpassa oss till det eviga facket om att vara andra klassens medborgare utan snarare till att frigöra oss från vårt beroende mot en nyckfull och egenmäktig stat som inte alltid har vårt bästa för ögonen (och det bästa är ju tveklöst Islam om någon nu undrar).

Jag skulle kunna fortsätta skriva spaltmeter om hur muslimer gör bäst i att sluta institutionalisera syjuntor som stickar varma (men kliande) offerkoftor, svänga mig med högerjargong om att vi bör skifta fokus till att uppfylla våra samhällsbärande skyldigheter innan vi avkräver våra förmodade rättigheter men jag vill hellre presentera en form av sluttande-plan argument.

Vad är det som hindrar myndigheter och regeringar att villkora mer krav än de diffusa demokrativillkoren? Är det otänkbart att det kommer upprättas en framtida ordning där exempelvis muslimska samfund åläggs att behöva viga samkönade par, eller kvotera in kvinnliga imamer (en oxymoron) eller andra statliga ingrepp och utpressningsförsök i syfte att inducera oss till att behöva göra avkall på våra teologiska övertygelser? Deras klåfingrighet vet inga gränser och det finns egentligen ingen konkret spärr för vad sekulära politiker och makthavare kan tänka sig lagstifta om för att kontaminera våra ritualer och trossystem. Det är även av denna anledning majoriteten av de kristna församlingar kan sova lugnt, de har redan lyckats fullända den akrobatiska konsten i att anpassa (egentligen förvanska) sin teologi till sekulära nycker – till glada tillrop och jubel från övriga samhället. 

Hur dystopiskt detta än må te sig måste jag även beröra den allmänna och något naiva förhoppningen till att försöka vinna lite politisk hävstång eller manöverutrymme i form av att försöka sätta sitt hopp till att muslimvänliga politiska intressen eller enskilda aktörer ska försöka stävja en totalitär utveckling. Det är ingen större hemlighet att varje sådant initiativ har grumligt grusats hitintills och även uppfattats infiltratoriskt v g se lex Kaplan, lex Omar Mustafa, lex Waberi och lex Khan. Men en ny aktör har i skrivande stund uppenbarat sig; Partiet Nyans som gör anspråk på att vara en aktör som ska bevaka muslimers intressen (eller alla fall skydda muslimer mot diskriminatoriska inslag i det offentliga utrymmet). Även om man nu skulle ställa upp på premissen att nettoeffekten av Nyans politiska verkan renderar i en något bättre situation är det trots allt mycket långt bort innan man eventuellt kan se resultaten av deras förmodade politiska ansträngningar. Vägen är nämligen redan kantad av trög parlamentarism, eldprov i att försöka upprätta en kongruent politisk ideologi och ett allmänt erkännande av de som ett vettigt politiskt alternativ.

Under tiden har våra meningsmotståndare och andra kverulanter redan upptäckt tjusningen i att använda statliga bidrag som påtryckningsmedel och krattar redan nu manegen till att försöka realisera de mest perverterade försök till sekulär omvändelse – naturligtvis under förespegling om annat. Enter Ranstorp et al.

Statliga bidrag – ett tveeggat svärd

20 februari 2022 publicerar DN en artikel författad av Ranstorp, Carlbom och Hyllengren under rubriken: “Fusket i studieförbund långt värre än befarat” där de i all väsentlighet argumenterar för att man bör göra en översyn av nuvarande bidragssystem och driver även tesen att skattepengar går till islamistiska organisationer som Muslimska Brödraskapet via studieförbundet Ibn Rushd som då agerar som någon form av bulvan. 

Det vore omständligt att redogöra för all form av kritik av Ranstorps samlade verk och jag ämnar heller inte problematisera eller värdera de påståenden som framförs i artikeln och i efterföljande kritik utan tycker detta alster tjänar som utmärkt underlag för de generella tankeströmningar av majoritetssamhället gentemot muslimska organisationer och församlingar. 

Jag ser hellre att vi vänder på steken; varför finansierar inte muslimska församlingar/förbund sina egna studieförbund? Varför är dess existens avhängigt på statliga bidrag? Och vad – förutom ovanstående anklagelser – är konsekvensen?

Den enkla och förödande (samt förödmjukande) förklaringen till varför muslimska organisationer och förbund inte förmår sig att finansiera sin egen verksamhet är för att de helt enkelt (till stor del men inte alla) inte skulle vara livegna i skrivande stund. De sammantagna intäkterna till muslimska församlingar och organisationer är helt enkelt för låga för att kunna generera något utöver deras kärnverksamhet. Även kärnverksamhetens kostnadsbehov överstiger på vissa lokala håll de återkommande intäkterna av exempelvis medlemsavgifter. Detta blir vi plågsamt varse om lite titt som tätt som när kollekten efter fredagsbönen som består av tilltrasslade tjugor i en kartong som står vid entrén ska täcka (o)förutsedda utgifter som renovering av moskélokalerna eller andra fundamentala kostnader kopplade till verksamheten.

Denna ohållbara finansieringsmodell som vittnar om låga återkommande intäktsben återfinns även hos stora etablerade moskéer som Stockholms Moské som under coronapandemin passade på att renovera sina lokaler (då de var i princip stängda p g a restriktioner) till en kostnad om en miljon kronor medelst swishdonationer. Detta ska ingalunda tas som kritik mot dess moskéledning som säkerligen försöker göra det bästa av situationen utan mer som intäkt för att våra ideologiska opponenter i allra högsta grad är medvetna om vår prekära situation och försöker med alla till buds stående medel destabillisera vår verksamhet.

Att uppta statliga bidrag för även med sig ytterligare ett problematiskt fenomen som renderar i passivisering och det är att man riskerar att börja göra “saker rätt” istället för “rätt saker” – läs: man är mer mån om att bedriva verksamhet eller beskriva verksamhet för att erhålla bidrag än att faktiskt bedriva verksamhet i linje med organisationens mål. Detta är i allra högsta grad sant för studieförbund och associerad verksamhet där intäktsmodellen är direkt korrelerad till deltagarantal och kvantitativ metodik för att kapitalisera på sin verksamhet. Det är mot bakgrund av denna oheliga konstruktion som dörrarna öppnas för veritabelt fusk i värsta fall, och i bästa fall till en ovärdig fokusförflyttning. 

Ranstorp et al är ytterst medvetna om detta och paketerar därför sitt budskap därefter (på ren svenska: de ger nog blanka fan i huruvida bidragspengar går till fel ändamål generellt), lyckas de klämma åt Ibn Rushd är slaget vunnet och i linje med mina tidigare dystopiska förutsägelser är det vid det här laget en tidsfråga (Moderaterna har redan agerat på artikeln och framfört en motion om att frånta Folkbildningsrådet bidragsutdelningsansvaret och Göteborg kommun har på lokal nivå redan köpt resonemanget med hull och hår och exkluderat Ibn Rushd). Vid det laget kommer den muslimska diskursen ha kidnappats till att behandla de eventuella konsekvenserna av indraget bidrag istället för att ställa den mer angelägna frågan; hur undviker vi att försätta oss i denna beroendeställning till att börja med? Och då har jag inte ens börjat spekulera i den situation som skulle uppstå om återbetalningsansvar skulle framföras, ett damoklessvärd som riskerar åsamka irreversibel skada. 

Här vill jag passa på att förekomma den kritik som alltsomoftast dyker upp; men varför ska muslimska organisationer anpassa sig till islamofobiska narrativ? Kan inte detta ses som ett svaghetstecken och en eftergift? Och riskerar inte mitt förslag om att presumtivt förekomma denna kritik att bara befästa bilden av muslimska organisationer som lycksökare och bedragare?

Allt detta vore förvisso åtminstone delvis sant om inte vi levde i en tid och på en plats där “damned if you do, damned if you don’t” var den rådande devisen. Jag förespråkar denna hållning om oberoende från statliga bidrag i första hand för att facilitera en organisationskultur där större vikt ges åt att hitta hållbara finansieringsmodeller och bara i andra hand för att sluta dela ut gratis ammunition till våra kritiker. Jag spår redan nu att även om vi alla gemensamt implementerade detta nyårslöfte om att befria våra församlingar och organisationer från statliga bidrag kommer det sannerligen inte falla i god jord; våra kritiker kommer ändå fantisera ihop andra hjärnspöken att trakassera oss med. Faktum är att jag tar mig friheten att hjälpa dem på traven; “Ekonomiskt oberoende muslimska församlingar – vad döljer sig bakom ridån EGENTLIGEN?”

Som jag demonstrerat i andra exempel i min text så spelar det i slutändan ingen roll hur vi agerar i frågan; vi får helt enkelt finna oss i som muslimer att ständigt vara ifrågasatta och utsatta för diverse misskreditering och karaktärsmord på våra företrädare. Det bör dock inte hindra oss från att göra det som är sunt och riktigt för våra angelägenheter vilket osökt leder mig in på vad jag föreslår som alternativ och varför. 

No taxation without representation

Den statliga uppbördshjälpen till trossamfund som legat bakom de bosniska församlingarnas ekonomiska uppsving beskrivet i denna essäs inledning är i min mening en skrämmande underutvecklad och underutnyttjad ekonomisk mekanism. Följande siffror från Skatteverket illustrerar med all önskvärd tydlighet detta:

Det går även att extrapolera andra siffror från statistiken ovan, exempelvis vad genomsnittsintäkten per betalande medlem är och hur avgiftens storlek skulle påverka intäkterna

Låt mig först beröra den mest relevanta siffran ovan; hur många muslimer i Sverige betalar sin medlemsavgift via skatt till sina församlingar? För inkomståret 2021 är siffran lite drygt 43 tusen personer. Detta ska då sättas i perspektiv i att det mest sannolikt finns cirka en halv miljon muslimer i Sverige och räknar vi bort alla under 18 år från den siffran (säg 100 tusen individer) kan vi därmed konkludera att det är därför endast cirka 10 % av alla muslimer i Sverige som betalar medlemsavgift till sin moské via skattesedeln. Med nuvarande genomsnittsavgift innebär detta att maxtaket (och potentialen) för muslimska församlingar är att ha årliga återkommande intäkter som tiofaldigt fler än nuvarande det vill säga 670  miljoner! Skulle alla församlingar ha en avgift om 1 % stiger denna siffra till 980 miljoner kronor! 

I relation till detta skulle exempelvis driften av Ibn Rushd (som har årliga intäkter om cirka 50 miljoner SEK enligt årsredovisningen från 2019) motsvara mellan 5 och 10 % av medlemsintäkterna – en högst överkomlig summa för att ha ett egenägt studieförbund och ett relativt litet pris för att slippa bära det ok av arbiträra krav och anklagelser det i nuläget för med sig. 

Ett annat lustigt (och inspirerande) tankeexperiment är om vi ponerar att endast 10 % av intäkterna gick till nybyggnation av moskéer skulle detta innebära att vi kan uppföra moskéer till ett värde om 67-90 miljoner kronor varje år i Sverige. Detta innebär minst 4-5 nya ändamålsenliga moskéer årligen. Jag föreställer mig ett muslimskt civilsamhälle i Sverige vars största huvudbry hade varit att mota Olle i grind på grund av den förmodade anstormning av utländska aktörer som hade sökt bidrag för finansiering av moskébygge i deras respektive länder.  Eller som en folkkär artist en gång diktade: “Bygg en moské baby, bygg gärna tre baby”

Så till pudelns kärna; varför är vi inte där än?

Den vanligast förekommande invändningen när jag presenterar detta för trossyskon som arbetar med frågan är att man befarar att avgiften uppfattas som dyr av församlingsmedlemmar. Detta är inget annat än en horribel lögn och en destruktiv myt. 

Muslimer är de mest generösa individerna på jordklotet, siffror och forskning från bland annat Storbritannien påvisar detta. Det är kodat i såväl vårt DNA som en del av vår Gudsdyrkan att vara givmilda och generösa med de välsignelser Gud har gett oss. Vi bevittnar konstant exempel på detta särskilt under Ramadan. Analogt är det till och med kodifierat i vår religiösa dogma att avstå procentuellt en mindre del av vår förmögenhet till fördel för de behövande och för muslimers allmänna väl och ve (Zakaat – som felaktigt översatts som allmosa när det i allra högsta grad är en religiöst betingad förmögenhetsskatt). 

Däremot har jag mer förståelse för att avgiften uppfattas som dyr i relation till vad man faktiskt som församlingsmedlem får för denna avgift. Detta sentiment delas även bland icke-muslimer i form av nu senast Leif Östlings utspel “ Vad fan får jag för skattepengarna?”. Och här i ligger stötestenen; hur motiverar moskéledare och styrelser denna avgift?

Kennedys berömda citat ligger nära till hands; Don’t ask what your country can do for you, but ask what you can do for your country men det är en alltför bekväm – för att inte säga taktlös – inställning. Vi kan nog alla enas om att muslimer i Sverige är allt för desillusionerade för att i blindo bidra till en moskés verksamhet, det psykologiska bagaget från deras tidigare hemländers vardagliga och utbredda korruptionen har med all rätta bidragit till en generell skepsis till att låta deras landsmän eller andra muslimer för den delen handha med deras pengar. 

Men vi behöver inte söka förklaringar längre än till vår samtid och närmiljö – som jag tidigare nämnt uppstår schismer även under ekonomiskt gynnsamma förhållanden. Det är sannerligen ingen lätt uppgift att föreslå ett panaceum till detta gift som spirar ner i våra församlingar men jag vill ändå försöka ge mig på ett förslag som jag tror kan vara till nytta. Jag tycker det är hög tid att vi börjar upplåta ledarskapspositioner till yngre förmågor och talanger!

För säga vad man vill om det svenska utbildningsväsendet men det har otvetydigt fostrat berömvärda demokratiska egenskaper hos andra generationens invandrare. Jag är övertygad om att Sveriges unga muslimer överlag har en uttalad förmåga att arbeta bort det enorma demokratiunderskott som finns i våra moskéer och få dessa friktionsytor och motsättningarnas dynamik att bidra till att revitalisera våra moskéer (Den observante noterar här en anspelning på Carl Bildt ökända tal under den s k kalabaliken i Rinkeby 1992, förlåt jag kunde inte motstå!).

Jag förstår att mitt förslag vare sig är originellt eller nydanande men trots det så har vi ammos som i decennier vägrar släppa fram en ny generation ledare. De sitter fastgjutna i sina fåtöljer och har satt i system att cementera sina positioner. Det är en nedslående syn att år efter år läsa årsredovisningar undertecknade av samma personer. 

För Guds skull, ta inte detta som en intergenerationell uppvigling till revolution, jag efterfrågar bara en något större representation av muslimer som är uppväxta i Sverige, som plockat upp eftersträvansvärda egenskaper i sin svenska omgivning och som kan komma oss alla till gagn. Jag undanber mig även den ständiga (och något oärliga) klagovisan; men våra unga kommer inte till moskén, de bryr sig inte om muslimernas affärer, de jagar världsliga ting och mål och negligerar muslimernas behov i stort, de är förblindade för våra problem!

Men hur ska de engagera sig om de inte åläggs ett reellt ansvar? Hur kan vi förvänta oss att fylla våra rader med en ny generation om de ständigt exkluderas från kritiska och viktiga beslut som berör dem? Detta är inte ett rop av otacksamhet mot våra äldre (Gud förbjude), vi erkänner och respekterar era och för den delen allas bidrag hittills men upplåt även en del av ansvaret till de yngre. Ge oss möjligheten att tjäna våra samfund, såsom tidigare generationer hela vägen tillbaka till vår Mästare och Vårt Ljus Muhammed, fred och välsignelser vare över honom. För jag befarar att tiden är knapp för att kunna genomföra den byråkratiska omställning som jag förespråkar och ta oss till en ny era.

When it rains it pours

Avslutningsvis känner jag mig nödgad till att bidra med lite smolk i bägaren, föregående stycken var alltför framåtblickande och optimistiska även för mitt annars så lättsamma lynne. Jag misstänker att jag kan ha vaggat in den muslimska läsaren i en falsk trygghet och presenterat den statliga uppbördshjälpen som den hävstång med vilken vi ska lyfta oss ur vårt miserabla tillstånd. Det är således med ett något tungt hjärta jag måste ställa er inför möjligheten (eller snarare den högst påtagliga risken) att även denna uppbördshjälp så småningom mycket väl kan vara föremål för selektiva förbud riktade mot muslimer.

Uppbördshjälpen belastar förvisso inte statskassan och är således inget bidrag i strikt mening, och en del av den insamlade avgiften (tror det är cirka 50 kronor per medlem) går till att täcka de administrativa kostnaderna som Skatteverket har för att administrera den å församlingarnas vägnar. Likväl, kan det mycket väl vara ett påtryckningsmedel framgent. Jag är ärligt talat förvånad över att det inte har kommit upp på den politiska agendan att förbjuda även detta. I bästa fall ligger helt enkelt Ranstorp, Sverigedemokraterna och deras gelikar på latsidan men mer troligt är att det sannolikt förekommer längre ner i deras övergripande plan att sätta käppar i hjulet för muslimerna (för att inte säga avhumanisera oss).

Jag dryftade detta scenario med en rad experter, de flesta anför att uppbördshjälpen är skyddad via grundlagen, att det vore ett alltför stort ingrepp i den grundlagsskyddade religionsfriheten att selektivt inskränka muslimska församlingar möjligheter att ordna finansiering på detta sätt. Det framfördes även att det ligger i majoritetssamhällets intresse att inhemska moskéer finansieras av deras medborgare till fördel för utländsk finansiering. Tyvärr tror jag att detta är att tro alltför gott om sekulär logik givet våra tidigare erfarenheter av denna rättslösa fadäs. Det är alltför enkelt i nuläget att skapa ett mediedrev som avger eko i myndighetsbeslut – jag ser rapportrubrikerna och ledarna redan nu: “En sekulär stat ska inte bidra med att upprätthålla en religiös ordning”. Om inget annat kan de alltid spela sitt trumfkort, det otvetydiga och slutgiltiga, gå direkt på knock out och schack matt: en hemligstämplad SÄPO rapport.

Kurdernas enda vän är bergen brukar det låta bland våra kurdiska trossyskon och det är i allra högsta grad en devis muslimerna i stort borde anamma. Våra kristna förmodade allierade i denna fråga kommer knappt våga titta upp när den sekulära piskan viner och varför skulle de heller? De har fullt upp med att hantera sina egna angränsande problem, bland annat med dalande medlemsantal i Svenska Kyrkan.

Således sätter vi vår tilltro till Gud som vi som oftast gör men vi måste även binda vår kamel som vi så sällan kommer ihåg. I detta fall binder vi kamelen med att ge denna fråga om stabila finanser och arbetet med vår interna organisation den allvarsamhet och prioritet den förtjänar. En del i detta är att anamma ett mer byråkratiskt förfarande gällande styrningen av våra moskéer. Att stävja den entropi som vill försätta oss och våra moskéer i kaos, till vårt förtret och till andras hejjarop, är inte bara en fråga om att fullända vår tro, ihsan, utan även en fråga om vår existens som organiserade samfund i Sverige.

Jag hoppas med denna essä lyckas synliggöra för läsaren en del av de dolda problem och frågeställningar som hemsöker våra moskéer och vårt civilsamhälle. Min förhoppning är att den tas emot med den seriositet och eftertanke den förtjänar och önskar även uppmana muslimer i Sverige att avhålla sig från att använda mina ord som skrämselpropaganda. Jag är övertygad om att vi inte behöver ta till fula knep med att utmåla en extern fiende för att mobilisera oss till handling. Vi behöver inte det och det är ovärdigt. Våra meningsmotståndare är inte våra referenspunkter ty vi söker endast Guds belåtenhet genom vår Mästares ,frid vare över honom, exempel.
Det nyårslöfte jag önskar framföra till alla Sveriges muslimer 2023 är sålunda följande:

Jag svär högtidligt att engagera mig mer i min moské och församling genom att bli medlem och genom att verka för ett generationsbyte som ska föra facklan vidare, mot ett ekonomiskt oberoende och en harmonisk framtid.