Det är fredag, närmare bestämt den femte dagen i den heliga månaden Dhu’l-Hijjah i det fjortonhundratrettiosjätte året efter hijrahn – motsvarande den artonde september 2015. Jag befinner mig i ett hav av trosfränder som söker sin Herres välbehag under en välsignad timme denna särskilda fredag, som alltså infallit bland de mest välsignade dagarna av det innevarande året. Jag, och tvivelsutan många med mig, sitter försjunkna i egna tankar. Måhända är jag till synes fridfull på ytan men inombords hyser jag upprörda känslor. I flera veckors tid har dramatiska och hjärtslitande livsöden spridits över världen genom TV skärmar, tidningsrubriker, och sociala medier. Suddiga och dramatiska filmsekvenser i hård sjö, tagna av desperata passagerare på överbelastade gummibåtar, sveper förbi över näthinnorna medan jag sitter och stirrar ner i moskéns vackra heltäckningsmatta.
Den som skapade mönstret formgav en plats åt varje bedjande, som en egen bönematta åt var och en, men ändå sammanflätad med platserna tillhörande trosbröderna intill. Kanske en medveten formgivning som var menad att understryka Profeten Muhammeds (Allâhs frid och välsignelser vare över honom) budskap om hur muslimerna gemensamt bär upp denna ummah likt byggstenarna i ett byggnadsverk? Eller hur varje enskild troendes utsatthet i förlängningen är knuten till hela ummahns välfärd? Profeten (Allâhs frid och välsignelser vare över honom) var tydlig avseende sättet som vi skulle måna om varandras omständigheter. Men vad är symbolik värd utan substans, utan en djupare förståelse som kan omsättas i praktisk handling? Sådan symbolik blir som vacker prosa uppläst inför en sluten grupp där nyttan aldrig är avsedd att gagna det stora flertalet. Den uppskattas endast för sin form och sin finess, aldrig för sin ansats.
Mitt dagdrömmeri stannar plötsligt upp när imamen stegrar sin känslorörda röst och hans redan halvtimmeslånga mässande på välrimmande arabiska avbryts av Profetens (Allâhs frid och välsignelser vare över honom) ord. Ord, vars sötma och säregna klang når in till och berör själen även hos den vars tunga aldrig behärskat uppenbarelsens språk – ”Allâh tycker om goda gärningar under dessa tio dagar mer än under någon annan dag. Följeslagarna frågade då: ”Inte ens jihad för Allâhs sak, o Allâhs Profet?” Profeten svarade då: ”Inte ens jihad för Allâhs sak, utom en person som går ut i jihad med sin egendom och sitt liv som insats, utan att återvända med något av dem.” (Bukhari)
Någonstans inuti mig väcks en stark förväntan att imamen som fram till nu har talat mycket lidelsefullt om Profetens (Allâhs frid och välsignelser vare över honom) liv och leverne, om vikten av att vara god mot sin granne, att förlåta varandras överträdelser, att dela osjälviskt av det man äger – ska ta fasta på det som nyheterna i den stunden så tragiskt förmedlar och låta de vackra orden inspirera till reflektion. Så att berättelserna om muhajiroon och ansar, om generositet, om ett sökande efter Allâhs nåd genom såväl ord som gärning, kan gå från att vara aldrig så inspirerande anekdoter från en avlägsen dåtid till praktisk handling i vår bedrövliga nutid.
Jag känner hur pulsen stiger i förhoppningen att hela khutbahn fram till nu har handlat om vikten av goda handlingar under de tio bästa dagarna av året, endast för att närsomhelst kulminera i en uppmaning till de bedjande att ta sitt samhällsansvar och organisera ett flyktingmottagande under moskéns ledning. Allt annat vore inte bara ologiskt utan till och med förkastligt, med tanke på det som händer i vår omvärld…
Men… Det blir iqamah, vi ber, och därefter rusar vi mot skoställen och utgången likt en skenande hjord av vettskrämda gnuer. Allt emedan några nästintill fullständigt ignorerade bröder står med kollekten vid utgången och försöker hålla stånd mot den störtande människofloden. I bakgrunden hörs imamens överröstade stämma lite yrvaket påminna de bedjande på flykt om att bidra till moskéns omkostnader. Ännu en khutbah där man radat upp Allâhs ord och vackra hadither utan att det knutits samman till en fungerande eller relevant helhet. Mönstret är uppbrutet, fullkomlighetens estetik ofullbordad eftersom vackra ord har yppats, men inte kommer få se sig efterlevda. Själen törstar efter meningsfull handling. Jag känner mig besviken och kanske till och med, Allah förlåte, lite vred mot imamen som helt missat att pejla in sin samtid och att utöva sin roll som betrodd vägvisare i en värld av kaos. Han, som förvisso talade om hur ansar delade allt de hade med muhajiroon, men som glömde säga till oss att vi kunde göra detsamma här och nu. Vad är vitsen med ett samfund om vi inte kan förena våra krafter för att göra skillnad?
Den stunden återkommer jag ofta till i mina tankar. Hur handfallna och ibland världsfrånvända många av våra imamer och församlingar emellanåt kan vara. Det för över ett ansvar på oss som enskilda muslimer att vara nyktra och agera för upplysning och konstruktiv handling. För annars är jag rädd att moskén tappar sin givna plats i våra hjärtan och även i samhället. Med det sagt behöver vi också börja bli mer öppensinnade mot varandra och försöka hitta beröringspunkter med andra muslimska grupper, snarare än ursäkter till ömsesidigt avståndstagande. Den utveckling vi ser i samhället kräver att vi höjer ribban för den inbördes diskussionsnivån och söker gemensamma vägar framåt. Förhoppningsvis kan en levande dialog om svenska muslimer och våra förutsättningar på längre sikt påverka vad som sägs på predikstolen och till slut tända den vägvisande fyr som var och en av oss söker i form av våra moskéer.
Det förutsätter inte bara ett eget engagemang i sådana diskussioner, utan också att våra imamer och moskéstyrelser aktivt bjuds in och anmodas att delta. Ingen människa, imam eller annan, kan ensam navigera i den malström av samhällsutmaningar vi står inför. Men tillsammans kan vi hjälpa våra samfund att bevaka nyheter och debatter, förstå och förklara lagar, ge våra imamer faktaunderlag till fredagspredikningar som rör de svenska muslimernas utmaningar, samt börja arbeta för att göra våra moskéer till de upplysta kunskapscentra om Islam som vi vill att de ska vara. Kanske är det läge att vi bildar en nationell grupp som i samråd med de islamiska riksförbunden tar på sig rollen att göra det ovannämnda? Jag famlar efter svar, men tror mig veta att lösningarna finns i samarbete och samförstånd muslimer emellan. Mitt nyårslöfte 2023 är att inte låta mig nöja med status quo, utan att hela tiden verka för att förbättra muslimernas situation i Sverige.