Du är nog rätt ute när du säkert tänker att en asket och en miljonär är varandras motsatser. Men jag tror att det är hög tid att tackla den här motsättningen och jag är övertygad om att muslimer är de som kan sammanstråla en asket och en miljonär.
Asketism (Zuhd) är idén om att frikoppla sig från det världsliga (dunya) och hänge sig till ett enkelt liv där fokus ligger på den metafysiska verkligheten, hos Gud. Föreställ dig berättelsen om ungdomarna i grottan (ashab al kahf) som blev förtryckta av sitt folk med anledning av deras tro på Gud, de tog sin tillflykt i en grotta och lade sin tillit till Gud (Tawwakul). Ett annat exempel som illustrerar viktigheten i att prioritera livet efter den här världen är den rörande berättelsen om när profeten Muhammad ﷺ drog sig undan till ett litet rum för egentid.
Umar ibn al-Khattab rapporterade: Jag gick in i rummet där Allahs Sändebud ﷺ befann sig, medan han låg på sidan över en matta. Jag satte mig och han drog upp sitt underplagg och han hade inget annat på sig. Mattan hade lämnat märken på hans sida. Profeten ﷺ hade bara en liten mängd av korn och mimosablad samt en läderbehållare hängandes i ett hörn. Mina ögon började fyllas av tårar och profeten ﷺ sade: ”Vad får dig att gråta, Khattabs son?” Jag sade, ”Åh Allahs profet, varför skulle jag inte gråta, den här mattan har lämnat märken på din sida och du har så här lite? Caesar och Khosrau lever i lyx, medan du är Allahs Sändebud och Hans utvalda, men detta är din [angelägenhet].” Profeten ﷺ sa, ”Åh Khattabs son, är du inte nöjd med att lycka är för oss i livet efter detta och för dem i [den här] världen?” Jag sa: ”Självklart.” [Sahih Muslim].
En annan fantastisk berättelse kommer från en Tabi’e vid namn Malik Ibn Dinar. En tjuv tog sig in i Maliks hus, problemet var att han inte hittade något av värde att stjäla. Malik ertappade honom och sa ”Du hittade inget av den här dunya (världen), kan jag istället ge dig en gåva?” varpå mannen svarade “vad?” Malik bad honom att göra Wudu och be nattbönen (Tahhajjud) med honom. En annan person frågade Malik vem den okända gästen var eftersom han inte brukade ha gäster. Malik svarade ”Den där mannen kom för att stjäla från oss men vi tog från honom hans (onda gärningar)”. Malik brukade skriva ned Koranen och sälja vidare skriften. Pengarna använde han för maten han tidigare hade köpt på kredit, detta i hans iver att inte ha några som helst pengar hemma.
Dessa exempel visar på betydelsen av asketism och enkelhet men jag vill påstå att det, med rätt intention (Niyyah) går att harmonisera asketism med strävan efter en högre levnadsstandard och potentiella rikedomar. I den islamiska idealbilden för vilka kvalitéer en människa ska besitta ligger ödmjukhet högt upp på listan. Ödmjukhet ska genomsyra hela muslimens liv, det gäller allt från självuppfattning, relationen till andra, ägodelar och allt världsligt. Problemen uppstår när man bekläder brist på ambition, bekvämlighet/lathet och i förlängningen underlägsenhet med idén om en asketisk livsstil i enlighet med religiös påbjudan. Idén om att endast eftersträvan efter ett enkelt liv i alla lägen är förenligt med korrekt islamisk tillvaro i dunya är missvisande i min mening, en idé som är högst problematisk i vår kontext i Sverige. Vad föreslår jag istället kanske ni undrar? Jag menar att vi bör komma ifrån det ibland enformiga sätt vi ser religionen på. Islam är en levande, dynamisk och flexibel tradition, så har det varit sedan begynnelsen när Profeten ﷺ visade oss vägen. Att anpassa levnadssätt och livsinställning har varit och är en integral del av muslimsk historia, något våra lärda har förstått väl.
Enligt den profetiska traditionen är förnyelse (tajdeed) en återkommande del av religionen, en elastik som främjar nytolkning och anpassning utifrån fast förankrade principer. Detta möjliggör förändringar (i syfte att återuppliva) inom ett eget paradigm som bevarar kärnan i religionen, således passar religionen för alla tider. I andan av tajdeed föreslår jag att vi förnyar vår inställning till hur vi ska förhålla oss till pengar och tillgångar.
Islam är varken för eller emot ansamling av rikedomar. Det finns inget tydligt förbud mot strävan efter världslig framgång, tvärtom, att göra allt med perfektion (ihsan) är något vi har blivit uppmanade om. I den islamiska traditionen ses pengar som potentiella medel till goda handlingar, precis som allt annat världsligt. När Bilal behövde räddas från sin förtryckare var det den relativt välbärgade asketen (jag tar mig friheten att kalla Abu Bakr och Uthman det även om det inte är en uttalad epitet) Abu Bakr som kom till hans undsättning genom att ”köpa” loss och frigöra honom. När Profeten ﷺ behövde samla in pengar för diverse ändamål var det den asketiske miljonären Uthman som gav upp sina rikedomar. Dessa är två exempel av många från följeslagare som visste det sanna värdet av pengar och hur man ska förhålla sig till rikedomar.
Det finns en hadith som påtalar att den starke muslimen är bättre än den svage. En annan hadith understryker idén ytterligare när det nämns att den övre handen är bättre än den undre, alltså att den som ger är i en bättre ställd position än den som tar. Den starke muslimen är inte nödvändigtvis den som har bästa fysiska förmågan, utan det kan även åsyfta styrka i bemärkelsen att man är självständig, oberoende och inflytelserik. En muslim som tar emot pengar vid behov är inte heller sämre än den som ger, det är däremot ett ideal att sträva mot att vara den som ger hellre än den som tar. Bland det vackraste med islam är att alla har möjligheten att nå salighet, skillnaden för oss ligger i de olika vägarna dit. Vägar som är specifikt anpassade utefter våra förmågor och förutsättningar. En fattig man som skänker delar av det lilla han har kan få större belöning för det än en rik man som skänker miljoner.
Allah säger: “Det är Han som har låtit er ta jorden i besittning och som har höjt några av er några steg över de andra för att pröva er genom det som Han har skänkt er…” Al-An’am: 165.
“[Ve] den som samlar pengar på hög och [istället för att göra gott] ägnar sig åt att räkna dem” Al-Humaza: 1-2.
Dessa verser sammanfattar inställningen en muslim borde ha till pengar. Den som har välsignats med rikedomar bör komma ihåg att det är en välsignelse och ett förtroende från Allah som ska förvaltas med största möjliga försiktighet. Det är då asketen ska komma fram. Den som har mindre bör vara ständigt medveten om att ens försörjning (rizq) ligger hos Allah, förtvivlan över ens angelägenhet är således inte ett värdigt tillstånd för en muslim. Det är här strävan och ambition ska vara ännu starkare. Vi måste bortkoppla rikedom från livskvalité på samma sätt som vi kommer ifrån tankesättet att ett “enkelt” liv alltid är den bästa och “ödmjuka” livssituationen för en muslim.
Antalet muslimer i Sverige ökar, när vi är många uppstår behov, när vi är många finns potential men risken är att det just förblir endast potential utan resurser som kan bidra till att realisera all potential. För att uppnå detta behöver vi fler fromma, ödmjuka och asketiska miljonärer med ett förankrat ummah-tänk.
Hur blir vi fler asketiska miljonärer då? Jag har inte alla svaren på den här frågan (om ens något svar), men jag är fast övertygad om att om vi strävar efter att göra allt med ihsan så kan vi nå dit. Det som är viktigt att markera är att det inte är som fragmenterade individer vi lyckas, vi har inte råd med att fler kliver över tröskeln upp till medelklassen utan att blicka tillbaka mot sina bröder och systrar. Nätverk och kontakter fungerar som effektiva verktyg för kollektivt upplyftande, om alla som “lyckas” kan bidra till att sippra ned lite av framgångsreceptet eller åtminstone bibehåller någon form av koppling till samfundet är mycket vunnet. I förlängningen behöver vi återupprätta Wakf-institutioner (Wakf moskén i Malmö är ett bra exempel), vi behöver stötta befintliga bayt al maal initiativ och etablera nya. Om vi gör en snabb omvärldsbevakning kan vi titta bort mot Storbritannien och USA som föregångsexempel. De brittiska muslimerna har trots begränsade resurser lyckats etablera flertal religiösa och ekonomiska institut. På andra sidan Atlanten tillhör många av de amerikanska muslimerna medelklassen, detta trots att de är en liten minoritet (strax över 1% av den totala populationen). Det finns således mycket vi svenska muslimer behöver ta igen. Vissa kanske använder ursäkten att vi är relativt nya i Sverige medan de brittiska och amerikanska muslimerna har haft tid att acklimatisera sig. Det må vara sant men det betyder bara att det är dags för oss att sätta igång, det må vara hackigt, vi må misslyckas gång på gång men om ingen börjar så kommer det inte hända något.
Jag vill än en gång understryka betydelsen av att bibehålla en stark förankring till islamiska principer. När jag pratar om förnyelse (tajdeed) menar jag inom ramen för vad islam föreskriver. Vi kan inte förvänta oss välsignelse från vår skapare om vi, mot all förmodan, skulle söka framgång med annat än det Allah har tillåtit. Omar (Må Allah vara nöjd med honom) rapporteras ha sagt: “Vi var sannerligen ett skamligt folk och Allah hedrade oss med islam. Om vi söker ära från något annat än det som Allah hedrade oss med, kommer Allah att vanära oss” [Al-Mustadrak ‘alá al-Ṣaḥīḥayn].
Vi är inte intresserade av världens pompa och ståt annat än att använda det i goda syften. Kan vi inte nå detta via ädla medel behöver vi inte det. Islam har blomstrat i rikedom såväl som i svåra tider. Som muslimer ska vi inte vara fästa vid den här världen på ett sätt att vi distraheras av dess lockelser. Vi bör istället se världen och dess ting som verktyg för oss att använda till det nästkommande livet. Det är därför förenligt med en asketisk livsstil att ta vara på legitimt förvärvade medel och använda dem i goda syften.
Det svensk-muslimska communityt bör sträva efter att vara oberoende av allt externt stöd. Mitt nyårslöfte är således att vi inte ska se asketism och rikedom som en dikotomi, tvärtom, vi behöver sammanstråla dessa i en tid då vi är i akut behov av både asketer och miljonärer. Vi behöver fler givmilda troende som Abu Bakr och Uthman Ibn Affan samt fler entreprenörer som Abdulrahman Ibn Awf för att bereda plats för profiler som Abdullah Ibn Masoud och Abu Huraira.