Det lär vara bekant för de flesta av oss att det största muslimska landet i världen, Indonesien, nåddes av islam via handel och mission snarare än erövring. Samma sak är det med stora delar av Afrika, framförallt Västafrika. Eftersom vi svenska muslimer är – eller borde vara – bärare av och ambassadörer för det profetiska budskapet på dessa nordliga breddgrader har vi en hel del att lära av hur muslimerna genom social interaktion lyckades förmedla islam till deras omgivning i dessa avlägsna geografiska områden. Jag tror faktiskt att det redan här får räcka med upptakten, mitt förslag på nyårslöfte kommer nu: ”Vi bör studera och dra lärdomar av hur islam spreds på fredlig väg i områden som Indonesien och Västafrika.” Resten av denna utläggning består framförallt av två exempel på hur vi kan lära av historien härvidlag. Vi kan börja med Indonesien, följt av Västafrika.
Berättelsen om hur islam spreds inom Indonesien brukar illustreras genom de så kallade wali sanga, ”de nio dygdemönstren.” Dessa var en grupp muslimer – huruvida deras antal verkligen är begränsat till nio eller om detaljerna kring deras liv och gärning är fullt bevarade är mindre viktigt; deras berättelse fångar kärnan i och får representera hur det gick till även om händelseförloppet i själva verket nog var lite mer sammansatt – som genom sitt exemplariska leverne, sin gudsfruktan och sitt införlivande av de islamiska dygderna åskådliggjorde religionen för omgivningen, som inspirerades av dessa föredömen till den grad att man började omfamna islam en masse. Folket ville bli som dessa exemplariska muslimer därför att de såg att det som de hade att erbjuda var vida överlägset allt annat de kände till. Dessa walia sanga var beredda att offra deras egen dunya för att hjälpa andra, och ytterst sett handlade det om att hjälpa dem att komma närmare Gud. Sådan uppriktighet och högsinthet har alltid en positiv effekt. Det som gör dessa wali sangas exempel alldeles särskilt relevant för oss är att de tillhörde en annan etnicitet än majoritetsbefolkningen. De flesta lär ha kommit från Centralasien men någon sägs till och med ha kommit från Kina. De visar således att främlingsstatus inte måste utgöra en oöverstiglig barriär så länge vi gör vårt jobb och interagerar med människor utifrån islams riktlinjer. Gör vi detta – om vi osjälviskt med siktet inställt på akhira fokuserar på att fullgöra våra skyldigheter och tjäna samhället snarare än att säkra privilegier och tävla om dunya – då kommer xenofobi (som finns där, förvisso) inte att lyckas stoppa dawan. Våra ledord bör vara: gudsfruktan, generositet, ridderlighet, självuppoffring. Om människorna märker att du är högsint, principfast och en person av integritet, ointresserad av dunya och mån om att hjälpa din omgivning att lyckas i detta liv och nästa även när det är på din egen bekostnad i denna dunya – då kommer de att följa dig. Och detta är vad vi kan lära oss av wali sanga och hur islam spreds i Indonesien.
Det andra exemplet hämtar vi som sagt från Västafrika. I sin biografi över reformatorn Usman bin Dan Fodio och dennes dawa levererar författaren Ibraheem Sulaiman följande analys:
In any reflection on the need for social change, the essential question to be answered is what makes a society so bad that it requires changing? The answer is fasād – corruption. Fasād brings about distinct social and political divisions, engendering a small but extremely powerful element in society called the mutrafūn – those who live in decadent and undeserved ease and luxury and who thrive off of unbridled corruption – and the rest of the people called the mustada‘fūn – the oppressed masses of the population. The mutrafūn enjoy a monopoly over the wealth and economy of the state. The impact on their characters of the luxury they enjoy invariably results in undisciplined behavior. Their control of the economic forces leads to arrogance, a characteristic manifested not only towards other people but also even towards Allah. They grow oppressive and constitute a tyrannical minority. The mustad‘afūn, who comprise the poor, the needy, the beggars, the debtors and the slaves, constitute the workers who generate the resources and produce the wealth of the state. In such a society injustice becomes legitimized state policy and justice a remote and strange possibility. Society, though divided, is unified in its acceptance of injustice as an absolute value. The transformation of this society is only possible when the distinct and separate social entities are identified, the oppressors are unambiguously known as such, and the oppressed are seen to be oppressed. A third social grouping then comes into existence who may be called the muṣlihūn – people of right action. They stand between the mutrafūn and the mustad‘afūn and take on the responsibility of bringing society back to a correct human balance, of acting as a force to liberate the oppressed. In doing this they will certainly incur the wrath of the tyrannical power elite. Paradoxically, however, the cord that binds together the mutrafūn and the mustad‘afūn has, in many cases, proved unbreakable. This may be because oppression has the effect of destroying the spiritual qualities of human beings to such an extent that they lose the moral stamina to resist evil and resigns themselves to it. Or perhaps it is just that human beings can reach a stage of moral degeneration when they simply lose interest in striving after justice or excellence. (The African Caliphate, sida 15-16)
Resten av Sulaimans bok handlar om hur Usman bin dan Fodios dawa var förankrad i dessa arabiska termer som återkommer i utdraget ovan. Låt oss därför dröja lite vid dem. I Mohammed Knut Bernströms översättning hittar vi följande tolkning av ordet mutrafûn: ”de som bara lever för nöjen och njutningar” (17:16); ”de som förvekligats av sitt utsvävande liv” (23:64); ”de nöjeslystna veklingarna” (43:23). Mustad’afûn översätts sålunda: ”de försvarslösa” (4:75); ”de svaga och förtryckta” (4:97); ”de värnlösa” (4:197). Fasâd benämns vanligen som ”sedefördärv” (se t.ex. 2:205 och 8:73). Muslihûn är ”de som ställer till rätta” (2:11), ”de som förbättrar” (2:220), ”de som förbättrar och ställer till rätta” (7:170), ”de som bättrar sig och gör rätt [mot varandra]” (11:117), samt ”de som försonar och förlikar” (28:19). Vi har mycket att lära av Usman bin Dan Fodio och de muslihûn som var med honom, som stod upp för mustad’afûn och var framgångsrika i sin kamp mot fasâd och mutrafûn. Det jag framförallt vill belysa i denna text är att för vår del är det viktigt att vi inte ägnar oss åt självömkan genom att identifiera oss själva som mustad’afûn (även om det kanske skulle finnas fog för en sådan tolkning, i synnerhet när man stänger ned muslimska skolor eller inför antimuslimska lagar). Det är mer konstruktivt att rikta vår energi på att utgöra muslihûn och bekämpa fasâd (framförallt genom att likt wali sanga själva leva i enlighet med islams lära), och i den mån vi riktar vår uppmärksamhet på de andra kategorierna, mutrafûn och mustad’afûn, så bör vi göra det utifrån utgångspunkten att försöka ”förbättra och ställa till rätta” snarare än att ägna oss åt självömkan.
Jag är fullt medveten om att fientlighet riktas mot oss. Men låt oss komma ihåg att så har det alltid varit med bärarna av Guds budskap till mänskligheten, från Israels barn som förtrycktes under Farao till Jesus som romarna ville korsfästa för att han kallade människorna till Gud. Det här får vi helt enkelt räkna med. Paradiset är inte billigt.
Ni skall helt visst få utstå prövningar i vad avser er egendom och er själva, och ni skall få höra många skymford från dem som fått ta emot uppenbarelser före er och från dem som sätter medhjälpare vid Guds sida. Men om ni bär allt med jämnmod och fruktar Gud [har ni bestått provet]; detta [kräver] fasthet i föresatsen! (3:186)
Vårt jobb är att förmedla Guds budskap till våra grannar och kollegor. Pratet om utsatthet, kränkthet, rasism utgör en distraktion från detta. Det sänder signalen att vårt mål i samhället är att tävla med andra om dunya och få en större bit av välfärdskakan: vi vill också kunna sitta i styrelserummet, i riksdagen, i landslagets omklädningsrum, i regissörsstolen; vi vill också ha pengar och prestige. Vi sänder signalen att det är ett slags ressentiment gentemot de mer framgångsrika västerlänningarna som driver oss (i synnerhet i de fall där vi ansamlar pengar på olaglig väg och sedan tillägnar oss en vulgär, hedonistisk livsstil). Istället för att sträva efter det som de har att erbjuda i denna dunya, låt oss istället dela med oss av det vi har: vägen till sann lycka, grundad i en meningsfylld tillvaro som går ut på att närma sig Skaparen. Om vi inte gör på detta vis; om vi istället börjar jaga efter dunya, då har vi hamnat i en fälla som man gillrat åt oss alla – muslimer såväl som icke-muslimer. Den globala, ockrande, materialistiska elit (mutrafûn) som för tillfället åtnjuter makt i denna förgängliga dunya uppfattar det som i sitt intresse att vi alla ska reduceras till rotlösa, sekulariserade konsumenter. Att våra grannar i en högre grad än oss själva fallit offer för detta (även om vi inte heller är immuna, som sagt) och reducerats till konsumenter av Netflix, alkohol och nätporr och som därför i sin vilsenhet ibland förvillas av och söker tröst i xenofobisk och rasistisk retorik gör väl att man kanske måste dra slutsatsen att de har större anspråk på epitetet mustad’afûn än vi själva! Gud vet bäst! Oavsett är det vår uppgift att hjälpa dessa människor ut ur denna fälla, inte att kasta oss själva in i den.
Vår utgångspunkt är att man antingen dyrkar Skaparen, eller så dyrkar man skapelsen. Det finns inget tredje alternativ. Vi muslimer har en gud. Materialisterna har miljontals små gudar – pengar, status, nationen… Vi underkastar oss vår skapare medan materialisterna underkastar sig staten, sina chefer, samhällets godtyckliga normer … Våra grannar förtjänar bättre än detta avguderi och dessa tomma, rotlösa liv som globaliseringen fört med sig. Vår uppgift ligger i att hjälpa dem att överge det tomma avguderiet i form av materialism, där livet (följande är tillspetsat, såklart) går ut på att hantera ett spirande alkoholberoende, en otrogen partner och en barn- och meningslös tillvaro. Vad är det då vi har att erbjuda som alternativ till detta? Det vi kan erbjuda är alltså för det första en problemanalys: denna materialistiska avgudadyrkan utgör ett slags slaveri. Detta medvetandegörande är ett viktigt första steg, och därefter kommer lösningen. Islam innebär att man bryter sig loss ur detta slaveri till skapelsen genom att underkasta sig Skaparen. Det som utgör slaveri och misär när det riktas mot skapelsen förvandlas till dess motsatser när det riktas till Skaparen. Men hur ska vår omgivning förstå detta, hur ska de ta del av denna insikt, om vi inte demonstrerar denna sanning genom vårt eget beteende? Vi måste visa att vi inte är intresserade av dunya, att vårt mål är att möta Gud i akhira. Jag menar inte att vi inte ska tjäna pengar eller nå inflytelserika positioner, men vi ska inte jaga hejdlöst efter pengar och prestige och vi ska vara generösa med användandet av dessa två saker för att göra gott. Konkret exempel: Om någon behöver vår tid eller våra pengar ska vi inte irritera oss över att vi nu fått en ny börda på halsen som ger oss mindre tid över till våra fritidsintressen eller som gör att vi måste vänta med att köpa nästa iPhone, vi ska istället vara uppriktigt tacksamma till den personen för att han eller hon ger oss möjligheten att komma närmare Skaparen genom att vara till nytta för Hans skapelse. Om det framstår som lite högdraget att faktiskt säga “Tack för att du kom till mig med denna förfrågan!” så ska du med ditt kroppsspråk och ditt beteende ge uttryck för just denna känsla.
Låt oss lära av wali sanga (genom att tjäna som föredömen) och Usman bin dan Fodio (genom att vara muslihûn) för att förbättra våra chanser att lyckas med uppgiften att hjälpa våra grannar ut ur mörkret som omsluter dem.