MINORITETER TRO OCH KOGNITIV DISSONANS

Begreppet kognitiv dissonans myntades av Leon Festinger, och betecknar den mentala spänning som uppstår då en individ blir medveten om en motstridig relation mellan två eller flera kognitiva element (två föreställningar t.ex.)[1]. Denna text syftar till att visa hur kognitiv dissonans kan uppstå hos, och skapa problem för, muslimer i Sverige. Texten behandlar tre typer av dissonans. Den första beror, och uppstår till följd, av att en individ till det yttre beter sig på ett sätt som är oförenligt med sin tro. Den andra uppstår när individen upplever att religionens världsåskådning inte ligger i linje med den moderna mentaliteten, samtidigt som han anser att modern vetenskap och/eller moral är överlägsen den religiösa världsbilden och/eller moralen. Den tredje formen av dissonans uppstår när individen vill markera sin religiositet samtidigt som han vill bli accepterad av den icke-religiösa majoriteten. Avsnitten ”Tro och vetande” och ”Tro och utanförskap” bygger framförallt på Peter Bergers[2], respektive Erving Goffmans[3] resonemang. Samtliga koranverser är hämtade ur Mohammed Knut Bernströms Koranens budskap.

Det förebrående jaget och kognitiv dissonans

I detta inledande avsnitt vill jag lyfta fram relationen mellan kognitiv dissonans och de muslimska lärdas tredelning av det mänskliga jaget.

I sitt mästerverk Ihya ’ulum al-din [Återupplivandet av de religiösa vetenskaperna] beskriver Imam al-Ghazali människans jag som tredelat; han talar om tro, begär och hjärta. Tron[4] består bl.a. av ontologiska föreställningar om hur världen är beskaffad och av moraliska ställningstaganden. Med utgångspunkt i denna kunskap bedömer och värderar individen allt som han själv och andra gör. Denna del av människans jag har med andra ord en vägledande funktion i individens liv.

Den andra delen består av människans begär. Begären är av många slag, men Ghazali menar att alla begär kan reduceras till två, vrede och lustar. Begärens aspekt av människans jag fyller en viktig funktion. Begäret efter mat bidrar t.ex. till att människan håller sig vid liv, och vreden hjälper människan att skydda sig själv och andra mot orättvisor. Men Imam al-Ghazali intresserar sig huvudsakligen för begärens negativa effekter. Människans begär driver henne ofta att göra sådant som strider mot trons direktiv. Någonting inom människan måste ta ställning och bestämma vilka av dessa impulser och uppmaningar som ska hörsammas och vilka som ska tillbakavisas.

Den tredje delen, hjärtat, utgör detta någonting. Det är i människans hjärta[5] som besluten tas. Hjärtats primära uppgift är att följa trons råd och att tygla begären, och denna uppgift kan underlättas eller försvåras av olika faktorer. Al-Ghazalis syn på människans jag ser med andra ord ut på följande sätt[6].

Trosaspekten i människans jag kan bestå av i princip vad som helst. Muslimens världsbild skiljer sig t.ex. från ateistens, och jag kommer huvudsakligen att fokusera på den muslimska världsbilden.

När det uppstår en konflikt mellan tro och begär är det som sagt hjärtats uppgift att ta ställning till vilka impulser eller uppmaningar som ska hörsammas. Ibland hörsammas trons uppmaningar på begärens bekostnad och ibland är det begärens impulser som hörsammas mot bättre vetande. Konflikten mellan tro och begär skapar en spänning i människans inre, en spänning som jaget måste försöka befria sig från.

Jagets tre aspekter relaterar till en viktig föreställning om det mänskliga egot (nafs). I Koranen nämns tre typer av ego, det som kommit till ro (al-mutma’innah), det som ständigt uppmanar till ondska (al-ammarah) och det självförebrående egot (al-lawwamah).

Det ego som har kommit till ro har uppnått fullständig harmoni mellan begär, tro och handling. I en hadith säger Profeten, frid och välsignelser vare med honom: ”Ingen av er är sant troende förrän hans begär är i överensstämmelse med det som jag har kommit med.” Trons direktiv och begärens impulser uppmanar till, och avråder från, samma sak och hjärtat behöver därför inte ta ställning för eller mot oförenliga impulser. Individen har här uppnått en perfekt harmoni.

Det förebrående egot är det som förebrår sig självt för att inte alltid leva som det bör. I detta ego rasar en konflikt mellan tro och begär. Ibland segrar tron och ibland är det begären som segrar. När begären segrar över tron förebrår sig individen för det han har gjort: ”Varför gjorde jag så, när jag tror att det är förbjudet? Varför underlät jag att göra så när jag vet att det är påbjudet?”[7]. Detta ego återfinns hos troende såväl som hos ateister, och konflikten gäller här individens världsbild och begär å ena sidan och hans handlingar å den andra. En hedonistisk ateist skulle t.ex. kunna förebrå sig själv för att han inte har lyckats tillgodose alla begärets impulser.

Det ego som ständigt uppmanar till ondska befinner sig däremot i ett slags omvänd harmoni. När individen framhärdar i synd tystas till sist samvetets röst och egot upphör att förebrå sig självt. Tystandet av samvetet sker på olika sätt och har behandlats i en tidigare artikel. Kontentan är att den inre spänningen blir outhärdlig och ger upphov till en förvanskning av tron för att därmed skapa harmoni mellan tro och begär. En icke-troende som lever i enlighet med sina falska föreställningar om världen tillhör denna kategori, eftersom han inte förebrår sig själv för sina handlingar, även om de inte ligger i linje med den islamiska världsbilden.

Det förebrående jaget uppstår i konflikten mellan tro och begär. Det finns två sätt att lösa denna spänning. Det ena innebär att gå från det förebrående jaget till det jag som har kommit till ro. Det andra innebär att tillmötesgå det jag som ständigt uppmanar till ont. I det förra fallet anpassas begär och handling efter tro. I det senare fallet är det tron som anpassas till begär och handling. 

Det som sagts ovan kan sammanfattas i tre punkter:

1. Överensstämmelse mellan sann tro, begär och handling = Mutma’innah
2. Överensstämmelse mellan falsk tro, begär och handling = Ammarah
3. Diskrepans mellan tro (sann såväl som falsk), begär och handling = Lawwamah

Tro och handling

Utgångspunkten för denna text är den sunnitiska föreställningen att människans tro förstärks av goda gärningar och att den försvagas av synder[8]. Nedan följer en redogörelse för vilka följder synder kan få för en människas tro och inre tillstånd.

I vårt litterära arv finner vi hadither som tyder på att människan strävar efter samstämmighet mellan handling och tro. Om det uppstår en konflikt mellan individens religiösa principer och hans handlingar kan följden bli antingen att handlingarna förändras så att de ligger i linje med tron eller så kan tron rationaliseras och bearbetas så att den rättfärdigar handlingarna. I en hadith säger Profeten, frid och välsignelser vare med honom: ”Undvik vin, eftersom vinet är alla synders moder /…/ vin och tro förenas inte i en person utan att den ena av dem så när tränger ut den andra. ” (al-Bayhaqi)[9]

När individen beter sig på ett sätt som är oförenligt med de egna attityderna upplever han ofta en inre spänning. För att lindra denna spänning kan personen ifråga ångra sig och upphöra med beteendet, eller också försöka rationalisera sitt beteende för att kunna framhärda i synd. Rationaliseringen kan ta formen av att förvrida synen på Guds barmhärtighet.

Efter dem har kommit människor av sämre slag som, trots att de har ärvt Skriften, [enbart] står efter jordisk vinning, och de påstår: ”Vi kommer att bli förlåtna.” Men så snart de får ett nytt tillfälle till en sådan vinst, griper de det. (K. 7: 169)

De minskar den inre spänningen genom att knyta falska förhoppningar till Gud. Istället för att ändra sitt beteende till det bättre förvanskar de sina föreställningar om Guds förlåtelse. Om sådana människor har Profeten, frid och välsignelser vare med honom, sagt: ”… den oförståndige följer sina begär och knyter [falska] förhoppningar till Gud.” (Ahmed, m.fl.)[10]

En annan form av rationalisering är att tolka religiösa texter på ett sätt som ligger i linje med de egna begären. Gud hade förbjudit Israels barn att fiska under sabbaten, men Han utsatte dem för en prövning: på sabbaten gick fisken nämligen till i vattenbrynet, medan den andra dagar inte syntes till. (K. 7: 163) Shaytan övertygade dem då om att förbudet inte gällde att fiska under sabbaten. Det var att äta fisk som förbjudits[11]. Denna tolkning anammades, eftersom den låg i linje med begäret att fånga mycket fisk. Båda dessa exempel visar hur människans begär efter jordisk vinning kan ge upphov till en typ av rationalisering som bidrar till oriktiga tolkningar av de religiösa påbuden, för att lindra den inre konflikten mellan tro och handling.

Rationalisering, som begreppet använts ovan, innebär att omtolka ett beteende så att det inte längre uppfattas vara syndigt. När det inte längre anses syndigt finns det heller ingen anledning att be om förlåtelse, och när det gått så långt finns risken att individen helt ska förlora sin tro. Profeten, frid och välsignelser vare med honom, sade: ”När den troende syndar bildas en svart prick på hjärtat. Om han vänder sig till Gud i ånger, upphör med synden och ber om förlåtelse poleras hjärtat. Framhärdar han [i synd] sprider sig det svarta ända tills det skyler hjärtat. Detta är al-ran som den Mäktige och Ärorike har nämnt: Nej! Det [onda] de gjorde har förlamat deras hjärtan! (K. 83: 14) (Ahmed, m.fl.)[12] Genom att framhärda i synd har de steg för steg berövats känslan av moraliskt ansvar, och därigenom förmågan att föreställa sig Guds dom. Den som helt och hållet har förlorat sin moraliska kompass kan på sätt och vis sägas vara ett djur.

Och när [sabbatsbrytarna] hade glömt alla påminnelser de fått, räddade Vi dem som ville hejda överträdelserna och straffade syndarna för deras olydnad. Och då de vägrade att upphöra med sina förbjudna handlingar, uttalade Vi [Vår fördömelse] över dem: ”Bli apor, föremål för hån och förakt!” (K. 7: 165-66)

Majoriteten av korankommentatorerna har sagt att denna förvandling omfattade deras yttre form, medan Mujahid, må Gud visa honom barmhärtighet, har tolkat detta som att det var deras hjärtan, inte deras yttre, som förvandlades. Denna inre förvandling skedde som ett resultat av att de framhärdade i synd. Till det yttre förefaller de med andra ord vara likadana som förut, men i det inre har de genomgått en genomgripande förvandling[13], och sjunkit lägre än de lägsta. (K. 95: 5)

I de exempel som nämnts ovan förnekar individen att han har gjort något fel. En annan typ av rationalisering innebär att individen erkänner att handlingen är fel, men vägrar att ta på sig skulden för det som skett. Den förbjudna handlingen förklaras med hänvisning till yttre faktorer. ”Det var visserligen jag som stal, men jag är som jag är och det finns inget jag kan göra åt saken.” Denna typ av argument är populära idag, eftersom de givits legitimitet av det biologiska perspektiv som reducerar människan till arvsmassa och gener.

Det finns många rationaliseringstekniker, och en del av dem bottnar i att vi vill ge utrymme för våra lidelser och begär kombinerat med oviljan att se och erkänna våra fel och brister. Botemedlet består i att bekämpa begären, när dessa strider mot religionens bud, och erkänna vår svaghet och vårt enorma behov av Guds barmhärtighet. Istället för att bedra oss själva och inbilla oss att vi är, eller kan vara, utan synd, vilket är en typ av högmod, bör vi reflektera över dessa Profetens ord, frid och välsignelser vare med honom: ”Alla Adams söner syndar, och bäst av de som syndar är de som ständigt vänder sig till Gud i ånger.” (al-Tirmidhi)[14]  Det är med andra ord inte synden som är det största problemet, problemet är att inte be om förlåtelse och, med Guds hjälp och kraft, försöka fortsätta den goda kampen mot det som står i vägen för ett trofast och uthålligt tjänande av Honom.

Tro och ”vetande”

Att vara muslim i Sverige innebär att ha en världsåskådning som skiljer sig från majoritetens. Vår tro inkluderar föreställningen att vårt jordiska liv påverkas av utomjordiska krafter. Denna föreställning går stick i stäv mot den moderna föreställningen att universum är hermetiskt tillslutet mot övernaturlig påverkan, och att våra liv snarare styrs av ett slags inomvärldslig empiriskt iakttagbar och materiellt betingad kausalitet. Ett av den moderna vetenskapsmytens kännetecken är föreställningen att alla kunskapers utveckling är linjär och har riktning mot en allt sannare världsbild. Den moderna människan tror sig därför kunna blicka tillbaka över historien och skilja rätt från fel, och hon ”vet” att tidigare världsåskådningar var felaktiga.

Den allra senaste versionen av den vetenskapligt grundade världsåskådningen måste då ligga närmare verkligheten som den egentligen är. Detta perspektiv utövar så att säga kognitiv press på det religiösa medvetandet. Det är svårt för den religiöse att inte skakas av tvivel när modern forskning tycks peka på att vissa religiösa föreställningar är felaktiga. Det blir allt mer problematiskt att tolka det som sker i världen i ljuset av utomvärldsliga föreställningar när vetenskapen hela tiden bidrar med inomvärldsliga tolkningar.

Denna senare föreställning är i majoritet och utmanar den religiösa individens tro på många olika sätt. När vi läser dagstidningarna, ser på TV, är i skolan och interagerar med icke-troende genomsyras samtalen av en underförstådd icke-religiös världsordning. Dessa outtalade ”sanningar” ligger till grund för stora delar av vår vardagliga interaktion och påverkar de flesta av oss vare sig vi vill eller inte. I många fall föranleder detta en kognitiv konflikt mellan två världsåskådningar, tro och otro. Detta är något som kan bevittnas idag, främst hos protestanterna, men även hos andra religiösa samfund. Vi bör dra lärdom av det som sker inom Svenska kyrkan idag, eftersom Profeten, frid och välsignelser vare med honom, sagt att vi kommer att följa i judarnas och de kristnas spår: ”Ni kommer med största säkerhet att, steg för steg, följa samma väg som de som levde före er; ni kommer att följa dem om de så skulle gå ned i ett ödlehål.” (Bukhari)[15]

En del människor söker befria sig från denna dissonans genom att inleda kognitiva förhandlingar. När de får allt svårare att tro, samtidigt som de, av olika anledningar, inte vill lämna sin religion, börjar de förhandla om sina trosföreställningar. Detta kan ske genom att t.ex. avmytologisera religionen. När de är inbegripna i ett samtal om religion, vare sig detta samtal utspelar sig mellan två personer eller inom dem själva, omtolkar de det religiösa budskapet: ”Den och den koranversen ska inte uppfattas bokstavligt, den ska istället uppfattas symboliskt, och refererar i själva verket till något världsligt”. Jinner förvandlas till bakterier och shaytan till neurologisk aktivitet. Religionen reduceras till att bara handla om t.ex. psykologi – att må bra – eller etik, dvs. att vara en god människa. Allt övernaturligt skalas bort och det enda som återstår är psykologi eller morallära, som nu får konkurrera med andra, sekulära och modernare teorier inom detta område. Denna reduktion görs också många gånger av taktiska skäl utifrån den felaktiga föreställningen att det inte är möjligt för den moderna människan att tro på övernaturliga väsen, och att man genom att förklara bort dem räddar religionen. Det säger sig självt att denna reduktion med största sannolikhet leder till religionens undergång, snarare än dess räddning.

En del traditionella föreställningar kommer med andra ord att överges och ersättas med föreställningar som ligger i linje med aktuell naturvetenskaplig forskning. Andra kommer att tolkas symboliskt eller ges upp helt och hållet. I den ovan beskrivna reduktionsprocessen är det troligt att några centrala trosföreställningar behålls, t.ex. att Gud existerar och att Han är en. De förhandlingar som kan leda fram till religiösa trosföreställningars omvandling sker under pressen av den dominerande världsåskådningens, i detta fall sekularismens, kompromisslöshet. När modern vetenskap görs till ett kriterium mot vilket religiösa trossatser ska mätas bevittnar vi en fullständig reduktionism. 

Den kognitiva dissonans som vi har sett kan uppstå i konflikten mellan traditionella religiösa föreställningar och den moderna mentaliteten kan alltså i svåra fall resultera i att individen rationaliserar bort centrala religiösa föreställningar (ma’lum min al-din bi al-darura) och att han därmed avfaller från religionen utan att själv vara medveten om det.

Här är det frestande att gå in på en vetenskapsfilosofisk såväl som en kunskapssociologisk utläggning, men det räcker kanske med att konstatera att det moderna perspektivet på vad som är sant och verkligt och gott och ont är under ständig förändring. Det som är sant och gott idag är falskt och ont imorgon. Bara religiösa värden är eviga och oföränderliga. Problemet är att vi påverkas av samtidens perspektiv på gott, ont, sant och falskt och att det därför kan bli frestande att överge de religiösa urkunderna och att betrakta dess sanningar som förlegade.

Profeten, frid och välsignelser vare med honom, har inte lämnat oss utan vägledning. Han har varnat oss för att det goda i slutet av tiden kommer att framstå som det onda och vice versa. Han sade t.ex. att Dajjal kommer med vatten och eld, och att det som människor uppfattar vara vatten i själva verket är brinnande eld, och att vad de uppfattar som eld egentligen är svalkande vatten. (Bukhari)[16] Vi bör därför tålmodigt hålla fast vid vår religion och påminna oss om dessa Guds ord: Tror människorna att de efter att ha förklarat ”Vi tror” skall lämnas ifred utan att få utstå prövningar? (K. 29: 2)

Tro och utanförskap

Att känna tillhörighet är ett mänskligt behov, och det är bl.a. därför som utfrysning har visat sig vara en effektiv metod för att få människor att ordna in sig i ledet. Att tillhöra en kognitiv minoritet är, på många sätt, att stå utanför majoritetssamhället.

Muslimer bär ofta symboler som anger att de tillhör en kognitiv minoritet. Slöja och skägg är exempel på sådana symboler. Symboler är av olika slag. En del symboler bidrar till att höja en individs status. Att bära kläder med vissa märken ger t.ex. hög status och bidrar till att de som bär dem blir föremål för andras beundran. Andra symboler, som slöja och skägg har i det svenska samhället rakt motsatt effekt. I ett modernt icke-religiöst samhälle förvandlas religiösa symboler till stigmasymboler. Den som bär sådana symboler nedgraderas och reduceras från att vara en individ till att bli en representant för det onda som kommit att förknippas med symbolen i fråga. När vi möter en främling kommer hans yttre att säga oss något om hur han ”ska” kategoriseras och utifrån denna kategorisering tror vi oss veta vem vi har framför oss och vilken typ av beteende vi kan förvänta oss. Denna kategorisering och dessa förväntningar kan stämma väl överens med främlingens bild av sig själv.

Stigmasymboler kan förvandla en person från att uppfattas som en vanlig man eller kvinna till att uppfattas som någon som är alltigenom ond. När en beslöjad kvinna interagerar med främmande icke-muslimer sker interaktionen utifrån de föreställningar som finns om muslimska kvinnor. Individuella egenskaper får stå tillbaka till förmån för de associationer som väcks av symbolerna. Den icke-religiöse står inte längre inför en individ, han står inför en terrorist, en anti-demokrat eller en förtryckt och lätt efterbliven kvinna.

Fördomar om muslimer är inlärda. De lärs bland annat in via media, vilket innebär att de som tar del av mediernas information internaliserar synen på muslimer, och detta gäller även muslimerna själva. När muslimer interagerar med icke-muslimer är de därför väl medvetna om vilka associationer de kan väcka hos andra. De upplever sig själva som hyggliga individer, samtidigt som de vet att de betraktas som något helt annat. Det uppstår därför en inre strid mellan att å ena sidan vara trogen sin religiösa övertygelse och behålla de religiösa symbolerna, och å andra sidan viljan att bli accepterad och att inte bli behandlad efter felaktiga kollektiva föreställningar.

Denna dissonans kan lindras på olika sätt. Det, ur religiös synpunkt, värsta scenariot är att individen ger upp de religiösa symbolerna för att inte sticka ut eller vara annorlunda. På detta sätt hoppas han kunna smälta in, accepteras och bemötas som vilken normal människa som helst.

Ett bättre sätt att komma till rätta med problemet är att acceptera situationen, och att göra vad vi kan för att förbättra den. Att bete sig tvärtemot de negativa stereotyperna kan innebära att de personer vi interagerar med måste tänka om. Det kan uppstå ett brott mellan deras kognitiva scheman och verkligheten, och i bästa fall följer de då terrängen istället för den missvisande kartan. Detta skulle i förlängningen kunna innebära att allt fler blir tvungna att göra sig av med de felaktiga föreställningar de har om muslimer, vilket onekligen skulle göra det lättare att vara muslim. Thumama bin Athal, må Gud vara nöjd med honom, tillhörde dem som hatade Profeten, frid och välsignelser vare med honom, men när han lärt känna Profeten sade han:

Muhammed, av alla människor var du den jag hatade mest, av alla religioner var din den mest avskyvärda för mig, och av alla länder var ditt land det jag avskydde mest, men nu älskar jag ingen människa mer än dig, ingen religion mer än din, och av alla länder är ditt land det jag älskar mest. Jag vittnar att det inte finns någon gud utom Gud och att Muhammed är Hans tjänare och Sändebud.” (Bukhari)[17] 

Om vi följde Profeten, i det inre såväl som i det yttre, och försökte förverkliga hans sunna, frid och välsignelser vare med honom, skulle de religiösa symboler som idag är stigmatiserade, med Guds hjälp, kunna förvandlas till prestigesymboler, symboler för de värden vi håller heliga, och ge anledning till känslor av stolthet snarare än missmod inför svårutrotade missförstånd.

[1] Festinger, L. (1957)

[2] Berger, P. (1970 & 1980)

[3] Goffman, E. (1990)

[4] Ghazali anser att större delen av denna kunskap är inlärd, men att det även finns en medfödd komponent som gör människan mottaglig för metafysiska sanningar.

[5] Med hjärta avser al-Ghazali inte den fysiska köttklumpen, utan människans andliga kärna, hennes sanna jag.

[6] Denna indelning påminner om Freuds indelning av det mänskliga psyket i överjag, jag och det, men det finns självklart stora skillnader mellan dessa två modeller.

[7] Detta är relaterat till det som idag kallas kognitiv dissonans. Det är nämligen den kognitiva dissonansen som ger upphov till självförebråelser.

[8] Bajuri, I. (1995)

[9] Ibn Hajar, A. (1998)

[10] Munawi, ‘A. (2003)

[11] Baghawi, H. (2000)

[12] Munawi, ‘A. (2003)

[13] Baghawi, H. (2000)

[14] Ibn Daqiq al-’Id, T. (2002)

[15] Ibn Hajar, A. (1998)

[16] Ibn Hajar, A. (1998)

[17] Ibn Hajar, A. (1998)